Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

upphörde att existera

jag måste skrika
skrika så högt
att lungorna brister

för allt har blivit ingenting
och ingenting är allt som är kvar
när människorna vissnar och dör

någon lät oss tro
lät oss hoppas
på framtiden
som aldrig kommer att inträffa

vem
lät inbilla mig
att vi skulle klara oss tillsammans
att vi inte skulle går sönder
när allt det som bar oss
upphörde att existera

- nej


Fri vers av linneajehn
Läst 521 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-04-18 21:44



Bookmark and Share

  Freya
Hej!
jag vet inte riktigt. men jag har fått en nostalgi-överdos och sitter därför här och nu och inne på poeter och önskar mig tillbaka lite till den tid som var.
dock har jag inte läst mycket alls av dig. vilket är väldigt underligt.

du skriver väldigt bra. Det gör du verkligen! du har ett så moget språk och en sån självklar rytm i denna text att jag mest vill hoppa lite och vifta med mina armar.
den känns svår. svår på ett bra sätt. du har placerat orden så att jag var tvungen att läsa flera gånger för att faktiskt få in dem i mitt huvud. och det gillar jag.

stycket som lyder:
"för allt har blivit ingenting
och ingenting är allt som är kvar
när människorna vissnar och dör"
är speciellt bra.
det är på något vis så självklart men ändå så brabrabra.

jag har inget direkt konstruktivt att komma med här.
du har skrivit går i stället för gå i sista stycket.
och det är väl ungefär allt jag har att klaga på.
2009-07-19
  > Nästa text
< Föregående

linneajehn
linneajehn