Frosten lägger sig över groddarna.
De fryser och de vet att de kommer att dö.
Kylan hindrar dem inte från att gro.
De gror, och gror. Växer och frodas.
Allt detta medan kylan biter dem i nacken.
Hustakens snö faller sakta ner.
Går sönder när den träffar den iskalla marken.
Snöflingorna gråter, och det blir vått.
Snön och kylan, om inte isen, lägger även beslag på trädtopparna.
Och medan han som hugger sover, flyter sakta men säkert, kylan i land.
Träden ryser och burrar av sig det mesta av snön.
En del lämnar de kvar.
De ska ju ändå dö snart.
Skogshuggaren vaknar och ner faller träden.
En efter en avrättas de.
De faller, om inte ramlar, ner från toppen.
Det är nu vi gråter. Det är nu vi ber.
Det är nu vi blundar, och inte ser.
Välkommen, Doktor Vinter.