Fullmånen stiger på himlavalvet
lyser upp vägen framför mig

(jag vill inte att monstret ska väckas igen)

Fullmånen kallar på mig,
så sommarljuvt, så hotfullt

(jag trycker händerna för mina öron, jag vill inte höra)

Fullmånen sjunger
lockar fram nattens varelser

(det är fritt fram nu, jag kan bara försöka hålla mig kvar)

Fullmånen spräcker mörkret,
sällskap i väntan på morgonrodnaden

(men ibland höljs den bakom molnridåerna, och då är jag ensam)

Fullmånen ljuger för mig,
hotar med att allt ska bli bra

(jag tror den inte, men jag lyssnar ändock)

Fullmånen åkallar dimmorna
som läggs om mitt sinne

(snälla, låt mig gå)

Fullmånen frågar aldrig,
den fångar mig

(när jag faller)


men sedan släpper den snart igen...