Måndagkväll.

Helgen har precis tagit slut. Ingen vardag dock, ingen rutin. Inte gå upp varje dag och inte göra allt jag borde.
Önskar att du pratade med mig, är uttråkad. Egentligen gör det mig inte särskilt mycket att du låter blir.

Är sugen på en cigarett, men är frusen och orkar inte gå till balkongen. Det får vänta lite. Jag gillar när man skjuter upp cigaretten man så fruktansvärt gärna vill ha, väntar och väntar. Till slut tänder du den och i sekunden nikotinet når ditt blod kan du känna lycka.

Det påminner mig och slutet av nian. Jag hade för stora sneakers och för stora hoods och för stora örhängen. Efter att ha betat av prov efter prov när högstadiet led mot sitt slut satt vi i solen vid hyreshusen bakom skolan och rökte välförtjänta cigaretter. Egentligen tyckte vi inte alls om varandra, men vi bjöd när någon inte hade. Det kunde bero på brist på pengar, en mamma som kommit på en eller faktumet att man inte hade varit i stan på länge, och inte tilläts köpa någonstans i lilla fina Limhamn. Det känns som en livstid sen, men i kväll kan jag inte låta bli att komma ihåg den där känslan. Av en uppskjuten cigarett, hela världen vid våra fötter. Det var två år sedan. Jag kan inte beskriva hur mycket jag har förändrats sen dess. Det är skönt, att känna att jag har vuxit. Att jag har gjort så mycket som jag längtat efter. Åkt på festival. Festat hela natten. Sugit kuk. Blivit sönderknullad och hjärtkrossad. Men jag saknar mitt 16-åriga alter ego. Jag saknar hur arg jag var, hur allt i mina ögon var svart eller vitt. Jag saknar fulvodka i parken. Saknar anfådda kyssar i någons föräldrars sovrum. Saknar att skolka från gympan saknar att älta samma meningslösa saker om och om igen. Saknar att bråka med min mamma, saknar att gråta om natten. Saknar att ljuga om vart jag ska, saknar att smyga ut för att röka.

Saknar ansvarslösheten som vi tog för given. Saknar att drömma om någon.

Det är vår nu men ännu inte varmt. Solen värmer ryggen när jag går hemifrån, någon gång vid halv tolv, men träden utanför mitt fönster är fortfarande kala. Det gör mig lite arg. Rädd att löven aldrig kommer tillbaka, rädd att grönskan har lämnat mitt land.

Mitt hjärta pumpar rastlöshet i min kropp. Mina vener och artärer fylls av otålighet. Jag vet att jag snart inte kan förneka det längre, fladdrandet i mitt bröst. Jag försöker skjuta upp det till nästa vecka, jag har så mycket att göra nu.

Jag känner inte igen mig i mina vänner längre, ser inte vad vi har gemensamt. Orkar inte längre skratta åt skämt som inte roliga. Orkar inte svara på dumma frågor. Jag känner mig meningsfull när någon kommer i mitt ansikte, när någon tar på mina bröst. Inte bekräftad. Bara som att jag fyller någon sorts funktion, som att jag har en betydelse.

Min pappa pratar med mig, men jag har inget att säga honom. Har förlåtit så mycket nu, måste få vara lite arg. Min mamma är bortrest, jag svarade inte när hon ringde idag. Hon ringde tre gånger i rad. Jag fick dåligt samvete men kunde inte uppbåda energin att låta glad.

Jag fryser mer nu, vill gå ut men har ingen att gå ut med. Nej fel, har ingen jag vill gå ut med. Jag sov innan, när jag kom hem från skolan, så så klart kommer jag inte sova i natt heller. De gör mig inget längre, de sömnlösa nätter. När jag var yngre blev jag galen. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Nu välkomnar jag de vakna nätterna, får äntligen vara ifred, äntligen håller alla käften. Känner jag att jag måste sova tar jag av min mammas sömntabletter. Hatar hennes jävla medicinskåp, but it comes in handy. Psykofarma skrämmer mig så jävla mycket. Hatar vad det gör med folk. Hatar det.

Min påstådda bästa vän tycker så fruktansvärt synd om sig själv. Hon har så mycket feber och hon har så mycket ångest. Hennes mamma är så elak och hennes pappa så frånvarande. Hennes ex beter sig som ett svin och hennes nuvarande ännu mer så.

Hon frågar hur det går med mig och Han, hon vill väl höra mig analysera och diskutera. Jag säger "vi knullar, det känns bra". Hon släpper inte ämnet förrän jag ber henne byta. Hon fortsätter prata om sig själv. Jag orkar inte lyssna. Orkar inte se henne i ögonen längre, undrar när hon blev så jävla bitter. Undrar vad fan som hände.

Tänker på ett liv långt borta, tänker på ett liv nära hem.

Vet inte vad jag vill få sagt eller vad jag vill nå upp till. Nu vill jag mest röka min cigarett.