Som femåring hade hon varit aggressiv och föräldrarna
gjorde som de goda föräldrar de var, gick till en psykolog.
Här startade en lång väg för flickan. En räcka av olika slags
terapier. Enligt alla test var flickan begåvad. Till och med
mycket begåvad. Men också väldigt ojämn. Hon kunde t. ex
inte gå på toaletten. Blev helt vild av detta, så det fick bli
blöjor. Ingen förstod.

Bajsterapi för att besvären tolkades enligt herr Freud.
Annan terapi för att man tolkade besvären enligt någon annan.
Och ingenting hjälpte, trots olika tolkningar.

Som artonåring kom flickan till mentalsjukvården.
Hon talade fyra språk flytande men kunde fortfarande inte
gå på toaletten.
(Just nu minns jag inte hur det var med skolgången)
Flickan hamnade alltså på mentalsjukhus och blev kraftigt
medicinerad. Det hjälpte inte, hennes vrede fanns kvar, så
man fick ha henne i spännbälte. Någon kvällstidning hade en
bild på henne, uppsvälld av mediciner och liggande i bälte.
Rubriken var något om Sveriges farligaste kvinna.

Man visste alltså inte vad man skulle göra med flickan.
Ingen och ingenting kunde hjälpa denna människa att få vara
just människa.

En dag kom det en pedagog på besök till en annan patient på
avdelningen. Hon fick då syn på den här kvinnan och efter att
ha talat lite med flickan förstod hon att det var fråga om autism.
Hon kände så väl igen det hon såg eftersom hon arbetade
med undervisning av människor med autism.

I världen utanför mentalvården fanns det nu tack vare
pågående forskning mycket information om autism, och
utbildning i ämnet var nu intensiv.
Tesen om att autism orsakats av kalla mödrar, var nu avlivad,
även om den fortfarande levde kvar på sina håll.
Vi vet ju av erfarenhet att nya rön tar tid att slå igenom.

Hade den här kvinnan varit barn idag, hade hon förhopp-
ningsvis kommit till någon sakkunnig utredare och fått
den pedagogiska hjälp som behövdes, istället för psyko-
logiska tolkningar.

Pedagogen fick nu utmana mentalvården. Det var inte helt
enkelt. Patienten "tillhörde" vården, med Medicinalstyrelsen
som den instans som fattade alla beslut kring henne.

Pedagogen fick nu tillstånd att besöka kvinnan och nu
startade den process som räddade en människas liv.
Nu blev det träning utan tolkning, och det gav resultat.

Eftersom jag har arbetat inom detta arbestfält, har jag
som specialpedagog haft förmånen att få höra denna
pedagogs egen berättelse.
För mig öppnade den dörrar i mitt inre, för att inte säga
slussar.

Den autistiska kvinnan fick nu träna på att spola på toa-
letten. Sedan hon var liten hade hon varit livrädd för att
själv trilla ner och bli nedspolad. Så tänker ju ofta små
barn och har man autism så kan liknande tankar finnas
kvar om ingen förstår och kan hjälpa till att "lära om".
Autistiska människor behöver ibland extra tydliga bruks-
anvisningar kring vardagliga göromål, som för många
andra är självklara.

Tack vare att en specialpedagog med kunskaper kring
autism kom i denna kvinnas väg, blev livet ett annat.
Hon fick kontakt med en känd forskare i Lund, och blev
involverad i ett dataprojekt. Hon har eget boende med
den assistans hon behöver. Ett människovärdigt liv.

Jag skriver om detta för att jag tycker det är så angeläget.
Kan jag väcka en enda människa, kan en enda se ett nytt
perspektiv, då är jag nöjd.

Det är skrämmande att mentalvården ännu idag har
bristande kunskaper i ämnet. Man arbetar utifrån ett
sjukdomsperspektiv, och inte utifrån funktionshinder.
Generellt finns det inom denna vård inga kunskaper om
autism, ADHD, Tourette syndrom, Asperger syndrom etc.
Givetvis finns det människor inom den vården, som har
kunskaper för att de rent personligt har skaffat sig dem.
Jag anser inte att det ska vara upp till person att möta
dessa insikter.

Jag står helt frågande inför faktum att vårdapparaten
ställer sig utanför själva livet där människorna är.
Idag.
I Sverige.