Det kommer ju inte på fråga att jag får krama min 15-åring. Han håller mig på armlängds avstånd så det går inte att komma inpå kropp, så att säga.
Ett tag gick det att få lite kroppskontakt genom att dunka honom i magen eller på armen, så som killar gör med varandra och då dunkade han tillbaka, och så var vi kompisar. Fast jag har måst sluta med det, för det gjorde ondare och ondare i takt med att han blev äldre och starkare.
Ibland lyckas jag stjäla till mig en smekning i hans hår, när han inte är på sin vakt men det är förenat med viss fara och eventuellt en dunk på armen, som ju numera gör ont.
Men häromveckan så ropade han på mig och ville att jag skulle titta på något på hans dator. Jag kom och ställde mig ganska nära (inte för nära, märk väl) och lutade mig fram för att se. Jag rörde honom absolut inte, men sen stod jag kvar där…ett litet tag för länge för att vara helt oskyldig.
”Vad gör du” frågade han, undrande.
”Jag luktar på dig”, svarade jag (jag har ju inte så höga krav längre....)
Han och hans stol som han hade suttit på flög långt bak och bort från mig.
Vidöppna, skräckslagna ögon tittade på mig.
Luften är visst inte fri.
Inte lukten heller, tydligen.
Nu vet jag det med.