Jag sitter i en liten silverfärgad fågelbur
Den är mycket vacker men jag är inlåst
Dörren år låst från insidan!
Jag kröp självmant in och satte mej tillrätta
låste omsorgsfullt
och petade ut nyckeln mellan en av de
smala springorna längs burens väggar
Det kändes tryggt att sitta där
ombonat och bra
Dagarna gick och månader också
Även åren började dra förbi
men jag satt stadigt på min pinne
En och annan som kom förbi såg buren och nyckeln på golvet
och erbjöd sig att släppa ut mej
Jag försäkrade alltid att jag inte ville det
jag ville ha det så här
De flesta som kom såg varken buren eller tillhörande nyckel
men jag var nöjd med det då
Så en dag vill jag ut
men jag når inte nyckeln själv
Jag förbannar den dag jag satte mig i denna bur
och hoppas nu på hjälp
Försöker att få uppmärksamhet genom att ”kvittra” lite
och deras tolkning blir
- Åh, hon kvittrar lite, alltså trivs hon bra där
Jag blir då tyst en längre tid
och deras tolkning denna gång blir
- Åh, se hon är tyst och nöjd i sin bur
Så jag tappar kontrollen
och börjar skrika och skräna
varpå de ryter Tyst!
och sen drar för skynket till min bur
och de lämnar rummet
för att återkomma när jag lugnat ner mig
Nu har jag suttit här så länge att jag är lite rädd att
någon faktiskt ska öppna den bur jag sitter i
och släppa ut mej en dag.
Följer jag med ut då?
Vågar jag flyga då?
Det måste jag göra
För vad jag har förstått
så är inte de chanserna och
möjligheterna som vi får under vår livstid överdrivet många
Hoppas att jag har minst en chans kvar
och att jag vågar ta den