Jag kanJag kan komma på mig själv med att gråta flera gånger om dagen. Men, jag vet inte om det är av glädje eller sorg. Jag vet inte vad jag saknar och jag vet inte hur saker skulle kunna vara. Det jag vet dock är att luft aldrig känns så underbart att andas, som när du håller på att kvävas. Det är då enkel vanlig luft har ett högre marknadsvärde än en iphone. Och vi vet alla att en iphone snart är värdelös, det är bara fråga om tid. Men, luft är livsviktigt och under vår tid ovärderligt. Och jag hoppas innerligt att den aldrig får ett pris. Jag kan inte se om mitt liv är lyckligt eller olyckligt, men jag vill inte missa en sekund av det. Jag vill längta till det som är mening för mig, jag vill gå de vägar som gör avtryck i mitt liv. Den som längtar efter det nya, knarkar på sin längtan. Det kan vara skönt. Det förgyller tillvaron när du har något att se fram emot. Men, det behöver inte vara ett ting. Jag brukar belöna mig själv en timme på Lundagårds kafé, när veckan varit tung. Jag kan sätta mig på Köpenhamns hofvedbahngaard när jag ska frossa i inspiration och kreativitet. Här vandrar storstadens ytterligheter i nakna anleten, här finns tidsnöd bredvid tidlöshet, här andas rikedom och katastrof samma luft. Jag älskar människan. Såsom utan identitet, med ett sista grepp om livstunden. Jag älskar dragen av år som mejslats mellan ögon och kind. Så ovärderligt. Jag kan ömma om min melankoli ibland, men jag försöker nogsamt hålla den på avstånd. Den kan lätt bli ett knark och djupet saknar livboj. I smärtan finns en njutning, en inre dans över svart sammet, ett eko av ensamhet och bortglömda sånger. Det kan vara skönt att dansa där ett tag. Men se upp. Där finns ett hål nånstans där ingen kan ta sig upp ifrån. Jag kan ibland tänka på människan som dödats för ett felsteg, kanske fel ord vid fel tid, kanske fel tro, kanske just inget alls. Jag kan tänka på alla de tusentals dagar som borde fyllts med drömmar och sorg, skratt och tårar, men som ryckts bort i ingenstans för en förlupen kula eller svingat stål. Vi lever med ett spel med tusen tärningar och vi låtsas som om just vår kombination inte existerar. Men, det är bara fråga om tid. Tid som inget pris kan förhindra.
Fri vers
av
Ulf Popeno
Läst 728 gånger och applåderad av 18 personer Utvald text Publicerad 2009-04-26 22:12
|
Nästa text
Föregående Ulf Popeno |