Introduktion

Det klara månskenet silade in genom det gröna lövverket och spred ett dunkelt ljus över de tre gestalterna som stod där, ivrigt samtalandes med låga röster.
”Arimëa, var försiktig”, den gamle mannen såg ömt på sin unga dotter som med en mörkgrön mantel slängd över sina axlar hoppade upp på den gråa bergsponnyns rygg med en vig rörelse, ”ni vet att de skulle döda dig om de någonsin får reda på vad du är”.
Den brunhåriga flickan skrattade, det var ett skratt lika klart som bäckens fria porlande och med ett leende böjde hon sig ned och kysste sin faders panna.
”Det är därför jag har Marcellus vid min sida, han ska se till så att jag inte avslöjar någonting”, sade hon och log brett mot den lite äldre pojken som rak i ryggen satt upp på sin ljusa springare.
”Jag ska se till er dotter Portus”, sade den svarthårige pojken och bugade sig lätt, ”må gudarna straffa mig annars”.
”Det vet jag att ni ska min son”, sade den gamle mannen och vände sig sedan ännu en gång om mot sin dotter, ”du bär väl Hiladril med dig mitt barn?”.
Arimëa nickade och fingrade lätt på den lilla medaljongen som hängde kring hennes hals, ”utan den skulle jag inte längre vara en del av mitt folk”.
”I hjärta och själ är du för evigt en druidernas dotter”, sade fadern med ett sorgfullt leende, ”håll smycket väl gömt, låt ingen se dig med det”.
”Som ni vill far”, sade den unga flickan och bugade sig djupt, ”i väntan går tiden fort, snart ska vi ses igen”.
Och så red de två ungdomarna iväg längst de väl dolda djurstigarna som endast skogens invånare kände till, den gamle mannen stod länge kvar och såg efter dem.
Efter ett tag höjde han handen till pannan där druidernas tecken var målat och slöt ögonen, ”ja, snart ska vi ses igen, mitt barn”.