Del 1

”Ari”, Marcellus hoppade vigt av sin häst och greppade betslet medan han spanade bortom dimbankarna som låg likt ett silverne täcke över landskapet, ”jag tror att vi är framme”.
Just som han sade så drog det en sval vind från nord som skingrade dimman så att man nu kunde skåda Céladir, konungarnas stad som höjde sig majestätiskt i den fortfarande tidiga timman.
”Det ser så ut”, sade den unga flickan och fällde ned luvan som skuggat hennes ansikte, hon var blek av trötthet och nu tycktes det som om de gröna märkena vid hennes kindben lyste allt klarare, ”det är dags att fullfölja mitt öde”.
Hon manade på hästen och skrittade lugnt upp för den slingriga vägen som ledde till de förgyllda portarna, den svarthåriga pojken kom strax efter henne och spanade vaksamt omkring sig efter tänkbara fiender.

”Vem är ni och vad är ert ärende till Céladir?” ropade en vakt som iförd en blodröd uniform stod utanför de stora grindarna och synade det lilla sällskapet med en tveksam min.
”Jag är Arimëa och det här är min frände”, sade den brunhåriga flickan och satte vigt av sin häst, lika så gjorde Marcellus. ”Jag är här som er stads nya medikus”.
Vakten frustade till och skakade på huvudet. ”Vi kan inte låta en kvinna ta jobbet som medikus, förgifta oss är vad ni kommer göra, vad har förresten er frände för ärende hit?”
”Jag ska se till så att träskallar som ni passar er för att sprida falska ord”, sade Marcellus och med en van rörelse hade han dragit sitt svärd och riktade det nu mot den rödklädde mannens bröst, ”er konung har själv sänt efter henne och jag antar att ni inte vill motsäga hans order?”.
Vakten skakade skrämt på huvudet och med händerna i vädret backade han hastigt och gjorde tecken åt männen uppe i ett av tornen att öppna portarna. ”Stig in mitt goda herrskap och ursäkta min snabbt dömande tunga”.
”Det gör ingenting gode vakt”, sade Arimëa och hoppade än en gång upp på hästens rygg, ”blir du någon gång sjuk så ska jag försöka att inte av misstag råka fingra på korken till giftet”.
Vakten bleknade och vinkade hastigt in dem, de båda nykomlingarna utbytte roade blickar innan de lugnt red in i staden där gryningen nu gav sig till känna.

”Ni där!” En smutsig stadspojke ryckte till när han hörde Marcellus strikta röst. ”Kan ni visa oss vägen till konungens stall?”.
Pojken såg på dem med en nyfiken blick och nickade sedan. ”Visst, men om ni hade tänkt att stjäla hans hästar så varnar jag er, det kan bli galgen för det”.
”Här ska inte stjälas någonting, vi är här på uppdrag från kungen”, sade Arimëa med ett litet leende, ”men tack för varningen”.
Pojken nickade lätt och började småspringa gatan fram, ”Kommer ni eller?”.
Arimëa och Marcellus log brett och manade på sina hästar som slängde smått med huvudet innan de började trava efter den brunhåriga pojken som med jämna mellanrum vred på huvudet för att se om de hängde med.
”Lär dig den här vägen Ari”, sade Marcellus medan han noggrant såg sig omkring för att lägga så mycket som möjligt av omgivningen på minnet, ”en dag kanske du tvingas rida den här vägen i djupaste mörker”.
Arimëa nickade och synade de vita husen där färgen börjat flagna lite här och var, vid en avfartsväg låg en liten pub och snart red de förbi det stora torget vars mitt pryddes av en stor brunn.

”Här har ni det, Sir”, sade den unge pojken när de efter ett tag stannade framför ett stort stall som låg vägg i vägg med det stora slottet.
Marcellus och Arimëa tackade och satte av sina hästar, men pojken stannade envist kvar med en utsträckt hand och flickan var den första att upptäcka detta.
”Tack för hjälpen”, sade hon och slängde åt honom ett stort bronsmynt, ”och för varningen om konungens hästar”.
Pojken log brett och bockade artigt innan han vände om och sprang därifrån.
Marcellus gav henne en frågande blick och Arimëa skrattade, ”du har visst inte så stor koll på det där med tjänster och gentjänster, va?”.
”Kanske inte, men nu lämnar vi hästarna här en stund för att avlägga en visit hos konungen”, sade han med ett litet leende och band fast sin häst vid en tom spilta, Arimëa gjorde detsamma och så gick de in genom slottsportarna för att tala med landets stränge regent.