Luften är så ren som den kan vara i en stad där kolen florerar som energikälla. Nu är det ju också höst och temperaturen har sjunkit till den nivån där djur och växtlivet sakta börjar dra sig tillbaka för den kommande vinterperioden.

Fan, jag älskar denna staden, tänker Filip.
Utmed floden Vltavas östra sida stör inte ens trafiken ifrån den intilliggande genomfartsvägen. Han tycker om avgaserna och kollukten som förenar sig med lufthinnan i morgondaggen och naturligtvis i stadens egna magiska atmosfär.
Lika obeskrivbar och ovetenskapligt nåbar som kärleken, tänker Filip.
Dagen innan hade han anlänt med tåg ifrån Berlin. En stor skillnad på städer men som han olyckligt hade konstaterat sedan en tid tillbaka så var flockdjuret människan ändå ett flockdjur oavsett var på planeten man befann sig. Och som det är i alla flockar finns det varelser som har svårt att anpassa sig tillsammans med andra. Filip var utan tvekan en av dessa flyende motpoler som utan konstigheter helt enkelt resignerat inför det uppenbara faktum att han inte passade in i ett normaliserat socialt sammanhang.

Han passerade den välkända och av mestadels turister vältrampade stenbron från 1300-talet. En flyktig tanke på sina landsmäns bravader och kulturella röveri som hade ägt rum några sekel tidigare gjorde honom, som alltid, uppriktigt skamsen.
Nu såg han legionärernas bro som han snart skulle gå över och som han, om allt gick som han hade planerat, till våren skulle bli platsen för hans egenregisserade skådespel som för tillfället hade arbetsnamnet ”Valfri”.

Prag och Filip har ett förhållande. Det var ögonblicklig förälskelse när han för första gången satte ner sin högerfot på centralstationens perrong. Det var sommaren 1992 och han skulle snart fylla 18 år.
Nu 14 år senare har många passionerade dagar förflutit mellan dem. Förälskelsen är impregnerad till en solid och otagbar villkorslös kärlek. Det var dömt att misslyckas beskriva denna kraftanstormning av välbefinnande i hans samlade känsloliv. Filip hade fått den insikten när han försökt förklara för en tredje part, oftast en flickvän. Kvinnorna i hans liv upplevde det som att Prag var ett hot mot dem. Det var något de inte kunde ta på, något som de aldrig kunde närma sig och förstå. Och kanske hade de rätt när de brinnande av svartsjuka anklagade honom för otrohet och hemliga förbindelser varje gång han reste till sin älskade stad.

Närmare en plats att känna sig hemma än här kommer jag aldrig att finna i livet, tänker Filip samtidigt som han beslutar sig för att vika av in på gatan narodni och inmundiga enligt honom världens godaste snabbmat, vilket innefattar en slice pizza av ost och skinka på Little Ceasars.
Efter matupplevelsen och det hektiska flödet av människor i entrén på Tesco drar han in på Batalion för en dubbel espresso och whisky. Han njuter av att röka en cigarett och klottar i sitt skrivblock innan han en halvtimme senare i rask takt drar över legionärernas bro för vidare promenad upp till grönskan hos Petrinhöjden.