Jag är på sjukhuset hos mamma. Hon har blivit så liten och smal. Hon är sjuk, hon har cancer. Hon har haft det ganska länge nu, är det 8 år?

Förra året så var hon också på sjukhuset, och vi trodde nog allihopa att det var illa nu, kanske skulle hon dö ifrån oss. Hon var så sjuk. Inget hjälpte. Men sen gav de henne antibiotika, mot någon infektion hon fick och hon blev bra! Ofattbart. Det var inte cancern den gången.

Nu är hon här igen. Mamma. Hon lever ändå upp lite, det är många som ringer och många som kommer och hälsar på henne. Faktiskt, är hon inte lite i sitt ässe? Hon uppvaktas som en drottning. Det gör mig lycklig. Hon är mer uppåt än vi.

Jag har haft en tuff period. Känner mig mycket sliten känslomässigt. Det har skett mycket stora förändrignar i mitt liv det senaste året. Jag har genomgått en skilsmässa med allt vad det innebär, vånda och mycket sorg över att barnen inte får växa upp med sin mamma och pappa. Jag har också bytt handledare, efter mycket rabalder, och känner mig väldigt pressad av att visa att jag duger. Nu har jag precis haft en tuff tenta, samtidigt som jag undervisat för första gången i sådant som jag inte behärskar fullt ut. Jag har också träffat en ny man, vilket också är ett stressmoment. Och så mamma…
Jag skulle behöva semester.

Jag nämner det för mamma. Jag berättar också om att min nye man vill att jag ska åka till ett land långt borta och vara med honom där en tid. Jag frågar henne vad hon tycker. Hon är ju sjuk, vi pratar om det och jag säger att jag bara vill fråga henne, jag åker inte om hon inte vill det. Jag gör som hon vill, säger jag.
Hon tycker att jag ska åka. Det rör sig om 2 veckor.

För mig var det ett samtal som handlade om kärlek. Jag kände hennes kärlek då, där. Hon ville att jag skulle åka. Hon ville ge mig det. Några dagar senare pratar vi om hennes födelsedag. Hon ville jag skulle komma, tillsammans med mina andra syskon. Jag har inte varit med på såna tillställningar på många år. Något alla respekterat. Men nu vill hon att jag ska komma. Jag säger, ”Du utnyttjar situationen”. ”Ja”, säger hon nöjt. Och jag log och kom naturligtvis. Också en kärlekshandling, eftersom ingen annan än hon hade fått den sortens kärleksförklaring på många år. Hon visste att hon var på första plats.

Några dagar senare åkte jag iväg på långresan. Jag ringde till henne varje dag, hon hade fått komma hem och var nu hos min syster. Men under de sista dagarna av min semester så blev hon mycket sämre, och också rädd att jag skulle få SARS, som precis hade kommit i fokus då. Hon ville jag skulle komma hem. Och det gjorde jag också några dagar senare, men jag vågade inte träffa henne på flera dagar för det där med SARS. Så idiotiskt egentligen.

Mamma…
Hon gick bort två veckor efter det att jag kommit hem, och jag var hos henne varje dag efter det att jag vågade träffa henne.

Jag har funderat på det efteråt. Hur kunde vi tycka så egentligen? Att jag skulle åka när hon var så sjuk? Kanske är det för att man inte vill tro att döden väntar? Kanske är det ett sätt att vagga in sig i tron att vi har hur mycket tid som helst, hon kommer bli bra igen, så klart. Det har hon alltid blivit förut. Kanske är det viktigt att tro så? Kanske är man aldrig förberedd på döden?

Några av mina syskon anklagade mig för att ha åkt emot mammas vilja, ofattbart att de ens kunde få till det så. Inget kan ha varit längre från sanningen. För i mitt hjärta är den kärleken som fanns emellan oss då mycket starkt och levande. Ingen kan ta ifrån mig den vissheten, vilken jag bär med mig varje dag. Både hennes gåva till mig och min till henne.
Och återigen undrar jag vad kärlek är.