Rosavit sikt snart utanför vårt fönster.

När körsbärsträden blommar fylls jag av samma vemodiga dröm som om hösten ger mig kval.

Sidenmjukt täcke i vinden, öppnar upp sitt inre för att välkomna dig.

På våren ska den väl ändock ge mig svar.    Träd är trots allt inget som svarar, det borde jag lärt mig för länge sedan.  (Jag känner dem ju).

Smäktande doft bedövar mig till tomhet.

Hur kan något så vackert vara så sorgset?

När blommorna slår ut sker det alltid på samma plats. Trängandes i klasar om vartannat.

Jag vill veta min plats, följa min väg i blommornas spår.

Vid körsbärsträdets barn undrar jag stilla, vad händer om jag faller ner i det skära?

En hand om hjärtat, en hand runt stammen. Får jag veta nu?