om ett dygn
i en paradvåning

det kunde vara
vilken storstad som helst

en sådan som
rispar huden grå-grön

den som vansinnesviskar sig själv

innanför allt det gyllenbruna
under och före det där ytliga vrålet

och allt här är lånat


de vinglade hit

hur de alltid lyckas
cirkulera sina brister

runt varandras lår
vikar att vaggas i

nu har ännu ett år passerat
och allt de gör är lånar, byter


han låser inte dörren
det skulle vara att vilja stanna

och hon böjer sig fram i hallen
varsamt, vackert vetande

om att han respekterar henne
för mycket för att studera livslinjer


det märkliga infallet, det vaga
i att spara grillens kol

som en symbol, en ritual
att teckna loss synder med

fästa skuld på annans kropp
det tudelade, bördornas balans


de är ofta under tystnad
medvetna om att de ikväll

kommer att byta fläckar
transpirera tröst ur alla stationer

och att det varken kommer
att kosta eller betala något mer

än en sprängd illusion


hon har tur ikväll
solen sipprar längs armar

och han känner sig vacker nu

han har stulit blickar i veckor
och persienner är finurliga


allt tar slut
och hon kan le sådär frankt, farligt

den vansinnigt vackra fontänen
de svala dropparna i allt det varma


men det är också en påminnelse
om att där upphör hennes nationer

att jorden är platt
och att han inte äger sand nog

inte nog för att fylla gapet

alkemin i
att föra ihop kontinenter

allting driver isär


hon studerar hans flackblick

och viskar sedan

(där jag slutar
finns ett hav av svalka

där du börjar vill jag vila
sträcka mig, avvadderas

dina klippor för en stund)


som om de samtalade helt normalt
men de är allt annat än något ur mallen

precis som alla andra
hur unik får man kalla sig?


de kommer att vigas
i de delar som är för små

för små för att förlora

balansen i dansen
är inlärd, tvungen


och han får återigen
något jagat i blicken

vänder sig om
och sätter sig vid pianot

klinkar sig in i gårdagen
med en hand och bortomblick

och hon svävar in i köket
hon är det förstående leendet

det där vackra ramlösa


han hör henne
skratta för sig själv

och kan inte låta bli att följa efter

han har alltid varit
ljudkänslig, svag

att dirigera
hans tafatt placerade bergskedjor
är barnlek för vissa, även för henne


hon har en röst som alltid lugnar

de sitter på pianostolen
han ifrån och hon emot

motkönade, retliga


hon frågar något om falsktoner
menar att hon vallar ett flertal

han biter henne lätt vid halsen

manar henne
att spela falskt för en stund

silhuetter av tristess
viker ned sig, lämnar

för elektriska brunnar
den sköna smärtan i halvfall


medan hon spelar sig framåt
tryggt, harmoniskt längs tangenter

sotar han sina fingertoppar
tecknar något i hennes svank

hon skrattar till

och när hon vrider sig för att se efter
fokuserar blicken på den svarta varningstriangeln

så glider han in i henne

de har så lätt att andas
där inne i det brutna åskvarma