I
jag
älskar de märken som fönstret gör i träet när det
slår inatt
: det är inte färgen som flagnar från husfasaden,
det är hemmet som sliter sig
II
dom fryser.
frosten manikyrerar deras underlägsenhet och sår,
älskar med deras låga puls tills
hjärtat når klimax och dör
kylan andas som ett barn i mitt ansikte,
jag vänder bort huvudet och slår
min blick till slöa skärvor på marken.
mina tårkanaler fylls av
ljusreflexer
dom pratar om september
jag kallsvettas november som
ett missfall på svarta lakan
höstlöven fladdrar inte, de marscherar
och välter min mänsklighet över trottoarkanten
herr höst med fuktiga trädgrenar till fingrar droppar
ett rött löv i min medvetslöshet
och går
III
duschkranen innehåller inget vatten, bara
bläck
i ett försök att få oss synliga
jag tippar en hink med femtio liter poesi över dig, du
byter kläder och lämnar mig att gå hem i höstruset,
totalt
döv
när en vass trädgren kommer farande över min arm och
river upp en reva i min hud tittar jag knappt, jag bara
sveper synen av dina händer när dom är nervösa runt mig
och struntar i att det är du som gjort att jag
inte kan känna vinden.