Ylande vindar drog genom kyrkogården, dämpade prästens tal, så att endast de som stod närmast kunde uppfatta hans ord. På gravstenen stod namnet, Harry Moskovsky. Många tårar fälldes, många rosor släpptes ner i kistan. Ingen skrek upp i skyn, ingen föll ner på knä i ändlös förtvivlan, inte änns Mrs Anya Moskovsky. Hon hade tagit sig förbi det stadiet, hade skrikit tills rösten domnat av. Nu stirrade hon bara tomt på kistan, hoppades innerst inne att hennes älskade man skulle lyfta på locket och kliva ut. Hon stoppade ner handen i fickan och drog upp en medaljong. Metallen kändes iskall mot hennes hand. Hon öppnade den. En ung kvinna log mot henne, blev omfamnad av Harry. Fotot var taget på paret Moskovsys smekmånad, men nu tycktes mannen blekna bort, nu efter bilolyckan.
Folkhopen hade nu börjat dra sig mot kyrkan, och tillsist stod Mrs Moskovsky ensam och såg på hur kistan nu låg i gropen och överöstes med jord.
Plötsligt slog det henne: det var slut nu. Hoppet var ute. Han skulle inte återvända. Hon stod stum och smällde plötsligt igen medaljongen. Tankar började formas i hennes huvud, övergivna och hopplösa. De började rusa runt tills någonting brast. Hon slängde sig på marken framför gravstenen och tjöt. Hon tryckte sig mot marken medan hennes kinder bara blev saltare och saltare. Hennes hjärta tycktes ha försvunnit, och nu fanns där bara ett oändligt svart hål.
En av människorna som hade fält tårar vid graven vände sig om, fick syn på Mrs Moskovsky och rusade dit. Andra människor vände sig om och gjorde detsamma. Tillsist hade de fått Mrs Moskovsky på fötter, och nu omfamnade alla henne, viskade tröstande och fick henne att sätta sig på en bänk. Detta fick henne att gråta ännu mer, för hon visste att dessa till synes så trevliga och medkänsliga människor egentligen inte ville ha med henne att göra.
Nu var hon alldeles ensam i världen, och ingen skulle längre le mot henne.
Solen, som alltid funnits där och skinit upp hennes vardag, hade nu slocknat.


Veckor förflöt, strömmade förbi den stumma änkan, räkningar förblev obetalda, blommor förblev ovattnade. Hon märkte inget, världen verkade så avlägsen nu, hon såg endast människor som ur ett töcken. Hon hade magrat, och hon satt dagarna i ända, stirrandes på den mulna himlen. 65 år fyllda…Vid en sådan ålder hade man ingen annan än sin make, då man aldrig fött några barn, utan trott och hoppats på att livet aldrig skulle ta slut. Den eviga ungdomen, som hon så starkt trott på, hade visat sig vara en bluff, en tapet som hindrade henne från att se den hårda verkligheten.
Hon satt tyst vid sitt köksbord, stirrade tomt på den kritvita väggen. Regnet smattrade mot förnsterutorna, hennes vita fingrar höll hårt om medaljongen.
Det var för tyst. Inga röster, ingen musik. När Harry ännu var i livet så brukade de alltid ha musiken på, gamla vinylskivor från det gamla goda 50-talet. Inte sällan så dansade de till musiken…
Anya kände hur det började bränna bakom ögonlocken, och hon reste sig kvickt upp, försökte förtvivlat komma på en sysselsättning som fick henne på andra tankar. Hon ville inte gråta.
I vardagsrummet intill stod en stor flygel, en present hon fått som sjuåring av sin far. Sen hade han gift om sig och flyttat. Hon visste sen dess inte var han var. Övergiven…
Anya slog sig ner vid flygeln, rättade till sin långa kjol, tog ett djupt andetag och började spela, lät fingrarna dansa över tangenterna. Hon hade valt en mycket dyster melodi, inte sorlig, men dyster. Det svaga ljuset från den gråa himlen och regnets smattrande gav den precisa stämningen. Tonerna flöt ur flygeln. I hennes öron sjöng den för henne, en underbar sång om att gå vidare och fastän melodin var mycket dyster så fanns där hopp. Medaljongen låg öppnad ovanpå den och ett mycket lyckligt par betraktade henne stilla. Melodin fortsatte sjunga orden som bara Anya kunde uppfatta, ”Gå vidare, mist inte hoppet, snart ser du ljuset, gå vidare, mist inte hoppoet, snart ser du ljuset, gå vidare…”
Det lyckliga paret i medaljongen tycktes nicka instämmande, och plötsligt började mannen tala: ”Anya! Jag älskar dig, och aldrig ska jag glömma dig. Vår kärlek är oändlig, och snälla, var lycklig. Om jag bara får se dig le så ska jag aldrig mer sörja. Gro, min käraste, gro! Någon högg av alla dina grenar, men det växer ut nya. Jag lovar, livet går vidare…”
Anya ryckte till, begrundade det hon just hört, och upptäckte att allt verkade så mycket klarare nu. Skuggorna var inte spå djupa, och när hon såg bort mot fotografiet så kunde hon inte annat än le.


Anya stod vid bäcken. Hon ville åter bli fri, och nu såg hon ett ljus vid slutet av tunneln. Hon måste bevisa för sig själv att hon gått vidare, att Harry inte längre var huvudpersonen i hennes liv. Hon visste att hon ännu inte kunde bli lycklig, men att såren skulle läka med tiden. Hon ville helt enkelt släppa taget om sitt gamla liv och gå vidare. Nu stod hon för sista steget.
Hon släppte medaljongen. Med ett plums försvann den i vattnet.