|
|
begravning; en form av hemkomst
den regngråa himlen
som fallande silverberlocker
från svårmodet
i bröstet
den blåa saabens vinande längs E20
KENT, Dylan och af Ugglas i stereon
latten i mugghållaren från espressohouse
de svartsvarta kläderna
min kostymstilige bror -
vi talar under regn
om allvar så allvarligt
att vi skrattar åt det
den gråa industribyggnaden
ett torn och riktmärke
för barndom och tröst
den gröna groddens symbol
sinnebilden för rötterna -
kom och sätt frö här;
bondeblodet skriker
längs slätter blommar rapsen -
de gula fälten ler
vyerna är akvareller
att viga konsten åt
och så faller regnet
och så faller tårarna
tyst, så knappnålstyst
kyrkklockans själaringning
de stumma hostningarna
tystnaden som faller mot väggarna
och vinden som pinar utmed fönstren
där inne badar kistan
i blommor och ljus
trumpetsolot skär genom märg
och blockeringar
gåshuden spricker, spräcker
av smärta, sorg
(det är så vackert
att jag dör, jo; just så brukar jag uttrycka mig
men här kanske det inte passar sig!)
så tänker jag
att det är något slags befriande
i att gråta på begravningar,
att det är legitimt för allt och alla
just där och då
jag är rörande överrens med prästen:
döden är det enda
osignerade kontrakt
som aldrig går att bryta,
upphäva -
det signeras illegalt egalt
samma stund som det första andetaget
utanför livmodern
och mellan bänkrader
är det svartklädda, finklädda
familj, släktingar och vänner
det dröser en skön bunt
med vithåriga damer
som ledsagar varandra längs
gången fram
de röda rosorna i deras händer
är till dig, kära moster
och utanför kyrkan står ett gäng
vinröda rullatorer,
jag tycker det ser roligt ut
och ler
och så är det han,
honom jag inte träffat på över tio år
hans stora hand mot min våta kind
där under fäbodpsalmen,
så gråter jag ännu mer
för att jag saknat honom
som att han varit död
förlåt, förlåt
vad nu allt gammalt groll
berott på
och låt det bero -
så vi kan vara och umgås igen
tala som bara vi gör
och alltid gjort
efteråt
kryper jag in i hans ansikte
och grånade skägg,
vilar mig i hans ögon
och kramar
begravningar
är inte bara sorg och saknad
utan så mycket kärlek, medmänsklighet
och det är det jag bär med mig
när den gråtunga himlen
faller droppar
som av silverberlocker
från mitt bröst -
som oftast är rött
men mörkare än blått
Fri vers
av
Melona
Läst 2784 gånger
och
applåderad av 98 personer
Publicerad 2009-05-09 03:02
|
|
|
Yarissa
Så vacker att orden inte räcker till...
2013-05-21
|
|
|
|
Måna N. Berger
Så mycken klokskap i den här! Och närvaro. Med åren får man följa allt fler nära och kära till graven, och jag tycker du har fångat stämningen i stunden så fint. Då vi, om än tillfälligt, blir medvetna om livets snabba flykt och vad som är viktigt..
2012-02-10
|
|
|
|
L I V
Det här ÄR både starkt, skört och mästerligt och jag läser in hela mänsklighetens ytterlighet på något märkligt och helt makalöst sätt.
Det är både smärtsamt vackert med hög igenkänning och skrivet med en närhet som bara en människa som lever MITT I livet kan göra.
Fan vad det här va bra för att uttrycka sig rakt. Jag är i orden och jag kan liksom inte värja mig
Jag kommer åter igen att tänka på att hela livet faktiskt är en nära döden upplevelse och att det är viktigt att ta vara på stunden och göra "nära livet-saker" så ofta man kan
2010-12-13
|
|
|
|
© Birgitta Wäppling
Sorg och nedstämdhet, men även medmänsklighet och ömhet. Allt förmedlat med en känsla som stiger allt mer när man läser dikten. Fint skrivet.
2010-09-19
|
|
|
|
Lady Alassa
oh så vackert skrivet det är så allvarligt ämne. många av oss har redan varit med om sådan färd det är en seriös och ömtålig upplevelse att bila ner till en begravning och då känner man igen sej här i denna finstämda berättelsen nästa resa som det här berätta s den är så svår att tänkapå.
2009-12-10
|
|
|
|
tehdog
tårögd kan jag konstatera att det här nog var det vackraste jag någonsin lagt mina ögon på. Det gör ont ända in i själen och tillbaka, från topp till tå.
2009-08-22
|
|
|
|
Lars P K
glädjande nog hade jag missat denna (för det ligger nästan större glädje i att få upptäcka något nytt i det man passerat, ungefär som när man hittar en sedan länge glömd undanstoppad tusenlapp; hur glad blir man inte då?)
well wel, denna text är fylld med så mycket värme, hjärtlig mänsklig värme, det så man har lusta krama om hela skeendet.
mel, du har förmåga att se och förmedla det allmänmänskliga i oss
här i denna begravning så visar du upp sorgens vackra ansikte, hur den får oss att se på varandra, att vi mitt i dödens närhet plötsligen uppskattar livet mer, trots den dystra inramningen.
mel, du är en en förbannat bra berättare. ditt vakna seende och din varma röst; hur du kan förmedla vackra bilder från den vardagliga och nakna mänskligheten, direkt till min näthinna, det är gåva du har...förvalta den!
2009-07-05
|
|
|
|
Melona
hursom johan med t:
jag ser fram emot att läsa dina texter!
2009-05-18
|
|
|
|
ßluie
norrland var fortfarande lite fruset. klarblå himmel. isen hade börjat spricka upp, men den låg fortfarande kvar. varför skriver jag det? jag är affekterad av dina bilder. tycker mycket om. nyligen bar jag min mors kista. samma sjukdom. min far grät. det var första gången jag såg honom göra det. jag hade dubbelknäppt kavaj och var mycket stilig. jag vet att hon tyckte om det.
2009-05-18
|
|
|
|
Melona
johan t,
jag ser verkligen fram emot att läsa dina texter...
"show me the money" som någon uttryckte sig i en film!
2009-05-17
|
|
|
|
jardan
Tack för att vi fick läsa dina fantastiska rader, svårt att hitta ord den ger så mycket - läser på nytt
2009-05-17
|
|
|
|
Ewa-Britt Nilson
En stämning full
av liv, död men det
finns en glöd för livet
också efteråt, sorgens gråt
glädjeåterseendets gråt, det
är, som ett förlåt sen börja om
till nått nytt i godhet om!
Underbart medkännande
så gott /väl beskrivet
som bara Du kan!
2009-05-16
|
|
|
|
Ars amandi
Mycket fin dikt... Tummen upp !!!
2009-05-16
|
|
|
|
aol
faller i makalös beundran för så ser det ut så här från ovan
2009-05-15
|
|
|
|
Melona
Jacob, Morgone och alla andra
hoppas att det passar bättre med inledningsraden nu då...
: O
2009-05-14
|
|
|
|
Falk.
Pff jag tycker den här är perfekt, vad andra än säger.
Finns det klyschor i texten passar de där och jag tycker ändå du gjort de där klyschorna till dina egna och verkligen fått in känsla mellan raderna.
Bokmärker.
2009-05-12
|
|
|
|
lyckeli
tänk att skrivna ord
kan innehålla så jävla mycket
värme
"efteråt kryper jag in i hans ansikte
och grånade skägg"
känner doften av tryggheten
och jädrar vad gott det känns
ursnyggt
2009-05-12
|
|
|
|
Regular
helt underbar text med så mycket hjärta, så mycket känsla, utan att för den sakens skull bli tungläst
applåd
2009-05-12
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
"det dröser en skön bunt
med vithåriga damer
som ledsagar varandra längs
gången fram
de röda rosorna i deras händer
är till dig, kära moster
och utanför kyrkan står ett gäng
vinröda rullatorer,
jag tycker det ser roligt ut
och ler"
den här bilden är så humoristisk och varm att jag får gåshud på de muskler som får kroppen att le, men så är det också så att jag vurmar för bland annat gamla gråa glömska flickor med rullatorer, samt god känsla för språket, hur det ska tas om hand, att vara vänlig, hjälpsam och uppmärksam kring orden och deras värld är
också en kärleksfull gärning, det du nu visar genom denna underbara text
tack å hattlyft
2009-05-11
|
|
|
|
Ilona _L
Bokmärks och en stilla applåd! Blir lite mållös av dessa rader, men du har fångat essensen av det känslosamma avskedet...
Gillar titeln väldigt mycket!
2009-05-11
|
|
|
|
~Hope~
Ja du, kära Melon, Melona...
Du beskriver det så känslosamt och förlåtande mot det som kallas liv och det som kallas död. Du tar verkligen med läsaren på denna begravning, till alla känslor och framförallt finns det ett litet sting av humor (det är så vackert att jag döör) och jag fnissade lite och sedan kommer det befriande gråtet.
Du skriver, som vanligt, med alla sinnena öppna..
(dock skulle jag önska bort dessa två och:n)
och så faller regnet
och så faller tårarna
tyst, så knappnålstyst
till
så faller regnet
så faller tårarna
tyst, så knappnålstyst
Men det är bara en pytteönskan=))
2009-05-11
|
|
|
|
Bim
....det händer någon gång att jag läser något som jag önskar att
jag själv hade skrivit.I den här texten fattas ingenting,-den är så
himla bra,-om man nu får säga så...bokmärker,tackar och kommer
att läsa den många gånger.
2009-05-11
|
|
|
|
Pah
jag har inte så mycket att säga här. bara att det går en känsla av total igenkänning genom mig. du skriver mina tankar, mina känslor. det där man ibland inte får säga, men ändå säger. det där balanserade, och ibland ytterligheterna i ett bo. de som bör samsas, och så också gör i dina texter. den här är underbar. jag ska låta den viska till mig, när jag behöver det. tack.
2009-05-11
|
|
|
|
mayhem and order
När jag är på en begravning
kommer jag alltid att förundras över prästens fina sammanfattning av den döda
sedan förundras jag lika mycket över
att vi inte berättar och visar för varandra
när vi verkligen lever
hur mycket vi betyder för varandra
och hur mycket fina ord vi vill skänka varandra
men sällan vågar.
Det är tragiskt att efter döden
bli upplyft när vi borde lyfta varandra
mycket mer i verkliga livet.
Jag ska på begravning på tisdag,
hon visste hur ofantligt mycket hon betydde för mig
och hur mycket jag upphöjde henne.
Det känns gott.
Kommer bli en del röda rollatorer där också:)
Din fina övergång från sorgen till kärleken
tycker jag mycket om.
Vad var det vi inte hörde av oss till varandra för?
Ibland rullar livet så fort att vi inte riktigt minns skälen
till uppbrotten och ibland blir vi så vana vid att inte sakna
en människa att vi inte märker saknaden
förrän personen står där, livs levande framför oss.
Det är vackert Melonisen,
riktigt vackert virkat!
2009-05-10
|
|
|
|
tramp
finstämt och vackert...som några andra har skrivit så finns här ett lugn och en försoning.
Jag gillade stycket som börjar ..förlåt, förlåt tar dessa rader med mig, tack.
2009-05-10
|
|
|
|
ej medlem längre
Även utan religiöst färgade glasögon håller jag med titeln. Man gör en resa och möter familjemedlemmar som man kanske inte träffat på länge, man förenas i ceremonin, och efteråt delar man väl en måltid med varandra. Vad är detta om inte en hemkomst?
De rader jag fäster mig vid är nog ändå trots allt "vi talar under regn om allvar så allvarligt att vi skrattar år det" ...
2009-05-10
|
|
|
|
katt.inc
Jag försvinner in i din dikt och för en stund är jag där, mitt bland er. Du skriver levande och blidrikt och jag kan bara säga tack för att du delar med dig.
2009-05-10
|
|
|
|
Elaine.S
Det här är en sådan text som jag tänker att det är svårt att kommentera eller applådera, utan att känna sig som en som lägger sig i och stör någon i en privat stund men jag tänker göra ett försök att samla ihop alla känslospröt som dina ord väcker.
Direkt efter den första delen så känns det som om man sitter i bilen...och sen är man bara med i allt , genom allt.
I blicken som registrerar och känner igen på väg mot den oundvikliga stunden, greppet om en tid som varit del av en själv , barndomen, och en stund känns det som om alla tårar blandas till en enda stor gråt för det som varit, för det som är och för vad man är på väg mot.
Så kommer man fram då och du beskriver det så levande, speciellt den stund som tar ett starkt grepp om de sörjande
"trumpetsolot skär genom märg
och blockeringar"
Precis sådär är det , alla blockeringar för att man inte vill, att den oundvikliga stunden ska vara där, tar trumpeten bort , när den tar sig ända in till sorgens hjärta
, gillar raden om rullatorer, då ler även jag som läsare. Direkt efter kommer det oundvikliga mötet och där blir jag så grymt berörd, av den stora handen mot den våta kinden, som en enda stor suck av befrielse.
2009-05-09
|
|
|
|
Marduk
för mig en så lång vandring i en så kort tid tillsammans med dig, och du ännu en gång bjöd på en resa med dig, genom dig, man vandrar osynlig vid din sida igenom hela dikten, fast det är ditt sätt att se, ändå känner läsaren sig fri utan att känna sig styras, och just detta uppskattar jag, där sorgsna steg bär även glädje och kärlek skapar även en fin harmoni. Mycket bra Melona.
Mycket bra.
2009-05-09
|
|
|
|
deb8
Så fint återgett Melona! Här finns så många rader som berör i det djupaste. Återkommer och läser denna när jag har råd att låta tårarna svälla mina ögon men idag får inga tårar rinna från mina regnbågsfägade gluggar,...Underbart text i all sorg. Du är känsla!
2009-05-09
|
|
|
|
Betlehemsstjärnan
Stilla försöker jag hämta mig...det här är bland det vackraste och mänskligaste jag läst. Du får med allt på en gång, stilla vackert, inte bara sorg, utan även nåt att minnas...Jag är helt tagen av denna dikt. Tack för en underbar dikt som ger ett ljus över nåt som annars betraktas som mörkt. /B
2009-05-09
|
|
|
|
Inkarasilas
Blev djupt berörd av din dikt, på ett sätt jag inte brukar - vet inte om jag fick fram det, just passagen med din bror och därefter med din far (antar jag) var det finaste jag läst på mycket länge. Det är oändligt kärleksfullt och hela dikten andas ett - LUGN. Sådant är sällsynt i mina kvarter. Som ett hav av Vitsippor i betongen. Sällsynt som sagt var.
2009-05-09
|
|
|
|
Inkarasilas
Det är något vackert, att kunna beskriva det så här, att en Begravning kan vara - kärlek - att det är ljus att det finns tröst att det går vidare att det är sol bakom moln att kunna vila i ögon som Poesi eller prosa att vända ord för död till hopp, även detta skeende där själaklockan ringer för hämtandet och då tröstas av minnen för den/de som övergav för så lång tid och jag tror det handlar om förlåtelse och det är stort. Jag kan inte relatera då det existerar ett oförsonligt drag i min plebejiska själ men jag kan beundra och känna vördnad inför din känsla du sätter ner i form av aktning. Mycket fint beskrivet, annorlunda på det viset då jag förknippar dylika anrättningar med total surrealism av Sobrilknaprande, kastande av kroppar ner i hål på kista där i jord och hysteriska röster som skriker och svär. Här är det tyst och leende. Kanske handlar det om kultur. Kanske handlar det om att den döda var gammal, jag tänker då på rullatorer där i parad, kanske handlar det om acceptans, detta är vad som sker. Du dör och de som är kvar – de lämnade visar sin aktning, det är sammankomst av alla som skingrats för vinden, där i detta ska de mötas igen för att hålla ihop, vara ett Vi. Tycker den är ljus och vacker och du skriver så jag mår bra. Det är helt okej med den tysta sorgen, kanske kan den läras, kanske kan den upplevas, jag vet inte. Tycker om den här. Fastnade i orden och jag vet i helvete, för att upprepa mig - Det är något vackert med dig, att kunna beskriva det så här.
2009-05-09
|
|
|
|
-Ulla Tilemo-
Så föll jag i trance en lång stund med tårarna rinnande och flashbacksbilderna rullande....just så var det. Just så är det att ta farväl av en älskad anhörig. Så vist ordnade ritualer, som ger oss utrymme att sörja. Åtminstone då. Den stunden. Så återknyts kontakter för att man är nära sina känslor, och alltings mening uppenbarar sig.
Tack för denna fina och djupt berörande text....TACK
Bokmärker
2009-05-09
|
|
|
|
theperna
(det är så vackert
att jag dör, jo; just så brukar jag uttrycka mig
men här kanske det inte passar sig!)
parentesen är bäst i hela texten
särskilt sista hälften av den
där är ingenting tvärsäkert
där är det inte bara en text, där är det en frågeställning, där är det Du
och det krockar så skönt med alla fina känsloaspekter i texten
å slutraderna är ett brev skickat fram å tillbaka
fån andra sidan, från en annan dimension
tack
2009-05-09
|
|
|
|
Bjarne Nordbö
Tack för att jag fick sitta med. En form av hemkomst gillar jag starkt. Det vilar ett lugn i dina rader. Skönt att ta till sig.
2009-05-09
|
|
|
|
Trast
Läste den igen. Skulle nästan kunna bli en novell, tänker jag. Fast den är väldigt bra som den är.
2009-05-09
|
|
|
|
Trast
Känsliga känslelspröt vid livets gräns.
2009-05-09
|
|
|
Nästa text
Föregående
Melona
|
