hon viskar

'blunda

blunda och dö
hur vill du dö?'


han ligger i gräset
och hon sitter med ena armen som stöd

studerande, böjd över honom


det är sena juli
och tidig kväll

natten kommer att bli tropisk
för andra veckan i rad

de är vackrare såhär
och trogna varandra löftet

uppe i gläntan
höjderna, hagaparken


den öppna ytan, en cirkel

kanske mäter den
en kärnfamiljs lägenhet

kanske är det ingen som mäter längre


det känns spontant

men detta har spekulerats fram
schemalagts länge

undermedvetet
en osynlig revolution inom tullar

det där sena plötsliga nattsamtalet
var bara ringklockan, utryckningen


att dela ett dygn
i total uppriktighet

att inte redigera
bara låta dammarna brista

någonstans vill något expandera

och de känner varandra
tillräckligt väl för att våga

och en aning för lite
för att passera redan lagd taggtråd


'jag vill rammas av en bil'

han harklar sig

'helst av en rattfyllerist

och helst när jag är på väg
till mitt eget bröllop'

hennes ögon är förväntansfulla
så han slutar att treva

'jag vill bli ihågkommen

i leendet, och det bubblande

jag vill lämna på topp
och jag vill bli sörjd

dö i ett skratt fyllt av framtid
rammad av en ansvarslös jävel

äntligen ska något bli svart och vitt'


hon plockar i gräset, rycker loss strån
funderar en liten stund

'din egocentriske jävel'

de kan vända allt till skratt
och nu brusar det mellan dem

de har alltid fungerat så
det finns ingen graderad tystnad

bara av och på
hej och hej då

som att inbilla sig
att allt bara flyter fritt

paradoxalt att två stötta
kan skapa liv ur intet

eller kväva en tystnad
med axelryckningar


han vill tro att det är nån slags kärlek
rödvin och fläckar på soffan

hon letar mest efter uttrycksformer

men de delar nån slags livslycka i allt
en gemensam sorg som glittrar

de är varandras forum
en egen intim arena

att offra varsitt lamm
att leka med tjuren tills samvetet slår till


'på begravningen

ska de där sydamerikanerna
de på t-centralen, du vet

spela panflöjt

being for the benefit of mr. kite

eller instant karma

sedan börjar folk att..'


'hallå, jag ville veta hur du skulle dö
inte återuppstå!'

hon har charmbågar i varje linje

hon skulle kunna sticka kniven i honom
och han skulle fråga om hon verkligen behövde det

men det är bara i stunder


'varför har du aldrig försökt
aldrig försökt att komma in i mig

röra min värme?'

hon ser honom uppriktigt i ögonen
avståndet är en halv meter

och tuggummit och flackande blickar
är hans enda flyktgenerator nu


'jag vill töja illusionen lite längre'

hon för ena benet över honom
grenslar och rör sig endast en aning på stället

ler och säger

'jag vill skapa en ny'


det känns som en klassiker
men något är speciellt

de fortsätter att tala
som om ingenting har hänt

han i henne
och hon med långsamma rörelser


att drömma utan tömmar

det är såhär det går till
i öppet tillstånd

en sinnesförvirring
den efterlängtande forsen


somliga skulle säga
att de är substitut

visserligen världsvana
men vansinniga i den egna saken


i stunder senare
är vinet i glasen

och i brist på fantasi
rör han sitt mot hennes

en aning för entusiastiskt

och när det ena splittras
får hon något mörkt i blicken

inte bara svart, mer silverstrimmat
som om åren lagt sig runt henne finare


han frågar om skulden
och var den kommer ifrån

hon ler allvarligt
och berättar att den alltid funnits där

sedan gruset på skolgården
och i första tonårsförälskelsen


ett dygn förvandlas till ett par timmar

de lovar varandra att ses igen
och människan är liten, ingen urkraft

lätt att tömma, gömma
tomglas under diskbänken

men något har skakats, expanderat
i deras första tystnad skriker barnet


hon viskar till slut

'blunda

blunda och lev
vill du leva så här?'


två brutna mönster inatt