Ett liv, en krokig grusväg

Först låg jag där på rygg i gruset
Oförmögen att ta mig framåt
kunde inte ens vända på mig själv
Stirrade upp i himmeln med halvöppen mun
tänkte och funderade
Hade ingen varit till min hjälp så hade min väg slutat här

En tid senare satt jag mest och glodde mig omkring
Pekade åt alla håll och begärde att folk skulle förstå vad jag menade
Misslyckades det blev jag sur och tvär
Tiden därpå kröp jag fram ibland
stod och höll i mig ibland och
linkade fram på mina ostadiga ben.
Föll ibland omkull i det vassa gruset och blev förargad

Sen pinnade jag på ordentligt en tid.
Det var mycket spring i benen och det var en ganska lycklig tid
Jag upptäckte allt som fanns längs min väg
och plockade en och annan vacker blomma
men även några stickliga tistlar tyvärr

Jag kom fram till en skola där jag tillbringade nio år
Under denna tid mötte jag pojkar som fick mig att skratta
och gråta
men viktigast denna tid var ändå de vänner jag mötte på min väg

Jag var sen inne i en och annan fabrik längs vägen
Det gav mej de pengar jag behövde för att leva och komma vidare
Nu var det fester längs hela vägen
och det var mycket galenskap denna tid
Jag gick nu ganska snabbt och såg mej aldrig om
Många snyggingar fanns längs denna väg
men det var inte i många km vi följdes åt

Så mötte jag då en man som stoppade mig
och ville tala med mej en stund
Vi gick hand i hand
och längs vägen fann vi ett hus där vi stannade en tid

Något gick fel och jag flydde ut på vägen igen
Nu i en rasande fart, sittande i en bil
Körde så fort att jag missade mycket längs denna bit på vägen
Jag mötte en man på en och annan parkeringsficka men
snart var jag ute på vägen igen och jag körde så fort det gick

Så blev det tvärstopp.
Mitt i vägen stod han.
Vi följdes åt längs vägen en lång tid.
Vi såg både ett, två och tre hus som vi stannade i en tid längs vår väg
Vi fick några egna som låg på rygg i gruset och som vi
hjälpte att komma iväg på sin egen livsväg.
Sen blev allt lugnt och vi förflyttade oss knappt märkbart framåt

Så en dag, gick vi ut från den sista fabriken.
Vi stängde dörren bakom oss
Vi var nu fria att gå vidare igen.
Lite långsammare gick vi nu för våra kroppar kändes nu
något tyngre än de gjort förr
Vi stödde oss mot varandra och fortsatte vägen fram

Men nu blev det fart igen.
Plötsligt fick vi så bråttom längs vår väg.
Vi ville ju hinna se så mycket som möjligt
och komma så långt vi bara kunde.
Det fanns mycket kul för oss längs denna väg
och vi hade ju tiden om vi ville
men ofta skyndade vi iväg till nästa upplevelse
och sällan eller aldrig stannade vi och njöt av nuet

Vi blev snart tvingade att slå ner på takten
och tog en liten bit i taget nu.
Många vänner hade redan lämnat vägen
men vi knallade på i ryckig takt.
Det gick saktare och saktare att ta sej fram nu
och det var snart slutet på den krokiga lilla grusvägen

Tiden därpå kröp jag fram ibland
stod och höll i mig ibland
och linkade fram på mina ostadiga ben
Föll ibland omkull i det vassa gruset och blev förargad

En tid senare satt jag mest och glodde mig omkring
Pekade åt alla håll och begärde att folk skulle förstå vad jag menade
Misslyckades det blev jag sur och tvär

Så en dag låg jag där på rygg i gruset
Oförmögen att ta mig framåt
kunde inte ens vända på mig själv
Stirrade upp i himmeln med halvöppen mun
tänkte och funderade
Hade ingen varit till min hjälp så hade min väg slutat här