Var kommer all denhär negativiteten ifrån?

Varför vägrar ni konsekvent att se den lyckliga sidan?

Är vi bortskämda med att ta till svarta klyschor blandade med oförargliga kärlekssalvor??

Är det så hemskt mycket lättare att projicera sin otillfredställelse på andras kreativa hjälpförsök?

Är det så åtskilligt bekvämare att tolka varje ingrepp som ett elakartat krav?

Nja, malande misstro kräver ännu mer energi...

Ingen kan rättmätigt fördöma öppenhet.

Vem har sagt att han trodde sig veta precis allt?

Hon kanske har en pusselbit, så var tacksam för tusan!

Varför är det så svårt att erkänna möjligheten av att någon annan än jag vet bättre?

Ni tycks ingalunda förstå hur starkt ni upplever världen inifrån era begränsade huvuden.

Vi fattar helt enkelt sällan att våra tvivel hindrar varandras livslust.

Ni får ännu en människa att ryckas med i uppgivenhetens fullt frivilliga kör.

På sin höjd är tidsbrist ett godkänt motiv.

En riktig rebell behöver aldrig reagera för hans ideal är inte ens hotade.

Blott vår rädsla och vanmakt kan bli hotad.

Bygg ni era anti-kollektiv, medan det enda som består är genom positiv kraft!!