En oändlig gryning
när världen stod alldeles still
klev drottningen äntligen ut ur sitt slott.
Ut på den vårvita gräsmattan klev hon
för första gången på hundra år
och kände något levande mot sina fötter.
Drottningen hade trott
att allting fanns i slottet,
att dess rosa salar bar varenda gredelin spegel som överhuvud taget fanns.
Nu såg hon hur allt det ofantliga
var ett enda torn,
hiskeligt högt, fast intet mer än ett torn.
Hur i allsindar hade drottningen
med alla sina odrägliga rädslor och övertygelser
ens fått rum därinne?!
Hon måste ha befunnit sig på flera våningar samtidigt,
splittrat upp sig mellan salarna,
rentav antagit en uppsjö parallella tidpunkter...
Härute var gräset vitt, nästan ljusgrönt
och man kunde gå åt vilket håll somhelst
utom upp eller ner.
Drottningen mindes återigen hur hon snurrat
och snurrat i spiraler därinuti
genom tusentals våningar.
Vartenda steg hade lett henne till nästa steg
längs meningsfyllda relationer mellan varje trappa,
perfekta vinklar till varje spegel.
Härute rådde en helt annan matris,
och drottningen förstod inte det ringaste
hur skillnaden mellan framåt och bakåt skulle bli...