Mörkerljus, så har jag levt,

som en egen man men aldrig nog,
svurit löften men av heder dolt mitt inre,

burit tyngder, nöjt mig,
desto mindre böjt mig för ett ensamt hopp;

funnit dej jag aldrig fann.

~

Ofta blev det tröst men aldrig vila,
leenden vars lila i sin kyla brann,

den förlösta brist som kostar mer i längden
och någons varma hand som svek.

Jag vill att du ska veta det;
bilden som har burits är en månes faser,
ser jag nyanser i mig själv så är jag fattig, blek;

en snyltgäst trycker nära bröstet,
meningsdjupets hypostaser,

en veke nära slutet flämtar,
och när jag längtar är det aldrig blått!

~

Men när jag ser på dig,
då reser lugnet, läker
så för mitt inre som en tystad båge opp,
ett valv där alla tider mäter
mått som ingen tid har nått ännu.

Och oron, bestigen ännu oplanerad,
och flykten från en förfalskad hamn,
och svagheten, vis men visiterad,
blir äkta, annorlunda i din famn.

Förlåt för det jag aldrig menar,
fast det var rätt, för det är ju också kropp,
nu gryr en årstid över brutna grenar,
nu stiger midnattssolen åter opp!