Den där konstiga typen jag bara hört om
aldrig sett i verkligheten
Nu stod han där
inte alls som jag tänkt mig
och världen var ett vimmel
av lokalkändisar och dumheter

Till sist höll jag
en rutig krage i min hand
Målmedvetenhet utan dess like
med tårar strömmande ner för kinderna
och ögonen skelande
åt helt andra håll

Fötter
klapprande mot efterfest
Men jag korsade ett järnvägsspår
för ingen hade skrivit sitt nummer
på min handrygg
(Ändå ingen idé)

Jag ville vakna
med svullna läppar
till en annan värld

men saker verkade vara
sorgligt oförändrade

till den dagen
jag återigen blev någons

ägodel