Det går inte att göra något tillsammans med dig. Jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger vi gjort något tillsammans utan att det slutat på ett av följande sätt: du går helt upp i uppgiften och glömmer mig, du går helt upp i uppgiften och kör över mig eller du lämnar mig med uppgiften och går helt upp i något annat. Jag undrar om du inser att glasskivan du dagligen tittar ut genom - är jag.

Du pratar så mycket om integritet...om det nödvändiga i att stå upp för sina övertygelser i alla väder. Världen är full av väderkvarnar - och du rider mot dem alla i full galopp. Jag undrar när du ska inse att du förnedrar mig varje gång jag tvingas tigga dig om att bli sedd.

Ibland undrar jag om projektledarskapet egentligen är en slags smitande. Som alla de gånger då man anmälde sig frivilligt till en uppgift, för att slippa en annan, potentiellt värre. Blir något egentligen bättre för att vi styr upp det?

Blir våra barn mer hänsynsfulla för att vi håller deras löften?