Alla såg honom och oroade sig.
Frustrationen var ett faktum.
Som alltid försökte man finna orsaker.
Hur kunde det ha blivit så här?

Lågstadiet hade väl inte varit helt lätt.
Men hans fröken hade alltid trixat och fixat.
Nuvarande lärare var skolans bästa och den
mest omtyckta. Ändå var det omöjligt ibland.

Han gömde sig i ett träd och ville inte gå in
när rasten var slut.
Mörk i ögonen var han; arg och ensam.
Det berörde alla illa och elevvårdsteamet
drog igång.

Nejdå hemmet brast inte alls.
Inte klassen heller. De var underbara.
Elevvårdsteamet förstod ingenting. Och
pojken var ju begåvad. Återstår då bup.

Gymnastiken vägrade han. Liksom matte.
Fröken klurade ut att han intresserade sig
för valutor, och skickade honom till banken
med klassens resursperson. Med henne fick
han också ta tillvara sitt stora intresse för bilar.
När det gick upp för honom att det han gjort
handlade om matte, så öppnades en ny värld.
Lite extra motivation räckte ibland.
Men inte när det gällde gympan. Låst läge.

I vår lilla grupp hade vi en egen gymnastik
med en ljuvlig gymnastiklärare.
Som vanligt gällde ''diskbänkssamtal'' med
den här pojken. Och jag sa lite i förbigående.
Du är välkommen att komma och kolla på oss.
Alla är ju yngre än du men du kan väl se hur
vi har det. Jodå. Han kom in i strumplästen....
JAG VILL VARA MED ULLA. Vi får fixa skor sa jag.

Mamma blev lycklig och kom med skor till mig.
Nästa gång vi var i omklädningsrummet och
det var dags att gå in, sa jag. Du behöver
inga kläder idag, men här är dina skor.

Som tur var hade alla andra barn gått in.
Där stod jag med skorna i handen och han
ser en stund på dem, på mig. Utan en min.
Han tog skorna, siktade på mig och kastade.
Jag duckade, tog skorna i handen och sprang.

Grabben drog upp sina strumpor, log åt
gympaläraren och sa, då går vi väl in då.
Hur gjorde jag?

Straffade jag honom?
Tog jag upp ett långt ''varförsamtal''?
Portförbjöd jag honom till nästa gång?

Jag gjorde ingenting. Sa inte ett ljud till honom.
Talade med mamma i förtroende.
Vad var detta för skor?
Mamma var ledsen, tyckte att vi hade
kommit en bit på väg. Bakslaget var hårt.

För mig var det inget bakslag. Det var början
till en djupare förståelse.
Pojken hade högfungerande autsim.
Man kan faktiskt inte ha sina tennis-skor i
skolans gymnastik.

När allt blir fel fel fel, och man inga ord har.
Då kan det bli gympaskor i luften.
Tur att fröknar kan ducka. Han kastade hårt.

Det skulle vara spännande att fråga honom
när han blir vuxen. Fråga om han minns den
gången han kastade skorna.

När han fått sin diagnos, och föräldrarna slapp
gå mer till bup, där de fick höra att de inte var
tillräckligt kompetenta.....då blev livet ett annat.
För den här familjen kunde äntligen andas ut.
Och börja lära sig hur man ska hantera autism.

Detta hände i en helt vanlig grundskola, för
inte alls särskilt längesedan.
Om jag inte hade stött på den här sortens
elever hade jag inte lärt mig så mycket.

Man lär så länge man har elever......

*lite om autism.....

Det finns en diagnos inom autismspektrat som heter Aspergers syndrom

Det finns specialbegåvningar som kallas savanter

Det finns autism med utvecklingsstörning

Det finns autistiska drag (svårare tillstånd än det låter här)

Och sist men inte minst, det finns alltid något att göra för att underlätta i
vardagen om man bara får veta vad det handlar om

www.autism.se

Ett par underbara böcker är: Gunilla Gerland "En riktig människa"

Susanne Schäfer "Äpplen, stjärnor och linser"