Nog är det förunderligt med livet, det kommer till oss som en flod där början är bergens vidunderliga skönhet och slutet mynnar i den horisont ögat vill fånga men saknar.

En överväldigande flod av miljontals stunder, oräkneliga andetag och ett aldrig upphörande flöde av det som varit någonstans där vi själva glömt ursprunget och som går till andras hav av verklighet.

Mitt liv som det jag själv aldrig ser men andra speglar sina egna droppar av evighet i.
Ditt liv som jag söker som bilder för att bli det du skulle varit om jag var det liv du förflutit.
Om havet skulle kunna berätta det insjön viskar och hjärtat vet, vilka historier skulle vi då få höra? Om oss själva och de människor vi aldrig kunde se.

Nog är det förunderligt
som döden vi aldrig slutar tänka på
om än osynligt för att skona vår rädsla

Lika orubbligt som bergen står fasta i livsbörjans flöden väntar hon oss när vi runnit med floden i havet.
Den kvillrande glädjen och bränningarnas outtröttliga vara
bara som en sång
du vet

vi måste sjunga våra begravningssånger själva medan bergen mjuknar för att föda oss på nytt