Hahaha, det var bara ren jävla hämnd.
Vansinnigt roligt, tycker ni inte?

Nej, håll käft. Det var inte det minsta roligt.
Det var den sista kvällen innan allt det nya.
Eller kanske var det den första kvällen med allt det nya.

En blandning. Gränsen gick där någonstans rakt genom lördagskvällen, men den var inte skarp, den var ett suddigt, diffus sträck.
Jag märkte aldrig när jag och mina svarta herrskor promenerade, dansade eller ramlade över den gränsen.

Nej.

Illamående.
Jag blev illamående av att tänka på alkohol. Jag blev illamående av att hälla upp vodkan i petflaskan. Illamående av att fylla upp med cola light. Illamående av att vara rädd för att det inte skulle räcka. Lite ännu mer illamående av att fylla en andra petflaska med vodka. och vin.

På busshållplatsen bestämde jag mig för en vit kväll, trots att plastflaskorna låg i tryggt förvar i väskan, jag tyckte nästan att jag kunde känna lukten av sprit, det vände sig. Nej för fan. Ingen alkohol. Ingen repris av de senaste gångerna. För fan. Nej, minnen. Skaka bort dom. Pinsamt.
Ingen repris. Över min döda kropp.

Glada leenden. Vänner jag inte sett på månader. Klädseln och kvällens utseende fick uppmuntrande kommentarer, men jag såg de närmaste oroa sig för rädslan i min blick.

och sen sprang vi nästan in i varandra och hans hår var lite längre och han log inte och jag log inte och han såg liksom lite förvånad ut men det var väl inget mot hur jag kände mig, fan, jag hade förberett mig för det här mötet i sex veckor men det var omöjligt. omöjligt. världens sämsta kram och hej hur är det och suck jo det är bra eh själv jo bra och där försvinner han och mitt hjärta är en oformlig vinylklump, jag darrar, sista hoppet om en rolig kväll med gänget försvann där, jag kan se det rinna ner för spiraltrappan.

Nervgift, åh ge mig nervgift.
som första gången jag såg honom. Det var det jag tänkte.
Ge mig nervgift.
The return of nervgift.
RÄCK MIG FLASKORNA men nej ska du verkligen dricka det kommer bara bli fel JOOO.
öppna svaljet, illamåendet är borta, hinka, ner ner ner, mer mer mer, snart, vänta på värmen.
deras oroliga blickar i ögonvrån och oj du kommer bli packad.

(men jo det var ju liksom det som var tanken)

köa massa okända människor och jag var glad och dom var glada och jag gick i hundratio, hundratjugo kanske, inte den där euforin, men ett substitut. Surrogateufori.

blicken nog stadig för att få en stämpel på handen, in i värmen, fast jag var ju redan varm. snurriga svarta skinnfåtöljer, hahaha, jag hade såna i mitt rum förut, men FUCK THAT, fuck the förflutna!

och jag spelade rollen som filosofen i sällskapet, fast jag var den enda påverkade

Har ni tänkt på att marken alltid är närmare än himlen?

De bara garvade åt mig, fast jag förstår vad jag ville säga, för det är ju precis så det är
det är ju mycket lättare att hamna på botten
än i däruppe

(vi har
gravitationen
på fel sida)

det stod en söt kille utanför toaletterna och jag sa hej och du är söt
och vi pratade lite och han kysste mig på halsen
för att säga att jag var snygg
vilket jag inte var, men det var okej, han fick säga så
för jag tyckte det då
Promillehalten sa att jag var snygg,
jag var snygg och kunde få vem fan som helst.
Så var det inte och så är det inte
men jag hade slutat lyssna på mig själv

sen är det en folkmassa framför en scen
alla står vända mot scenen
förutom en person
som står åt andra hållet och hennes ögon ser ut som pistolkulor. eller jag vettefan, men ni fattar, ståliga, hatiska, hårda, kalla, mordiska.
Ja, jag såg mig själv som utifrån
men det var alltså jag

som betraktade ett kyssande par
och som sedan i ett anfall av akut ensamhet
akut svartsjuka
akut allting

snart hade ett mascararrandigt ansikte
och hade vänt lite för många människors uppmärksamhet
mot mig

snyftsnyft, hejdlöst mot en stadig trygg axel i någon minut
innan kung alkohol sa att jag var värd bättre
jag letade efter en rutig skjorta i vimmlet
men kunde inte se någon
ensam ensam ensam.

(jag vill inte
vara ensam
inte
ensam
klarar inte
det.)

ett annat rum i en soffa
där satt han åh
en vän såg mitt ansikte och frågade hur det var
jag hade ju (nästan) slutat snyfta men jag sa som det var
innan jag drog tag i en rutig krage
och drog med mig den ut till scen

jag kan kyssas och gråta och hoppa och dansa som en jävel
samtidigt
han kanske fick mig att slappna av
till sist blundade jag och sneglade bara runt i rummet nån gång ibland

hela förbandet hela bandet
fan, vad snygg han var.
och jag hade saknat att ha händerna i någons hår

trötthet och lugn och tilltagande nykterhet
och musiken försvann och mörkret försvann och det blev ljust i lokalen
som efter sista tryckaren på ett mellanstadiedisko
och han försvann lite och jag kände, bra, vill inte hamna i nåt nytt
vill inte ha telefonnummer eller ge telefonnummer
och det kommer aldrig bli något mer och det är bra

det var vad jag behövde
men aldrig att jag ska låta mig själv
bli kär igen
inte i år i alla fall




lalala to be continued, ingen cliffhanger, men ändå.








men det blev helg igen och det blev alla hjärtans dag och det fanns för många dagar efter det

inför dig är jag så jävla
öppen
(livsfara)


och kärlek kärlek kärlek
oromantiskt som fan
men jag älskar dig
älskar
älskar
mest.




och fortfarande ler du mot mig och säger

att jag är kär nu men att i början
första kvällen
var det ju bara
för att göra honom svartsjuk
och att det gör dig så jävla pissed
att jag inte erkänner det

darling,
du förstår inte
svartsjuka har inte med saken att göra
jag kände mig bara
så jävla ensam
Det handlade
om mig



så ren jävla hämnd


var det nog inte.