Som en yta, ett slags skyddsnät
Eller kanske mer som en tickande bomb
Faktiskt lite som ett knivblad mot strupen
Men så är det en tjusning ibland, något vackert
Som en nyfikenhet på vad som kommer sen
Men även en slags fruktan ifall det inget är
Tomhet, evigt mörker och tusentals tankar
Det är skrämmande att tänka på
Men en oändlighet som rynkig och skör
Är inte heller ett liv jag åtrår
Kanske gör man bäst i att bara leva
Kanske är det bäst att bara leva på
För någonstans hör jag ändå tickandet
Och om det är en bomb eller en oskyldig äggklocka
Det får vi inte veta
Förrän tystnaden innfinner sig