Min farfar hette Hans. Han hade en liten bondgård nära Ulm. Att som barn vara där på besök hos min farfar på somrarna, var en upplevelse. Se honom fånga en kyckling till middagen, och svinga den i luften innan han slutligen knäckte nacken på den, var en regelbunden återkommande söndagsföreställning. Under det somrar som jag tillbringade på hans gård.

Det var inte så mycket det att jag blev förskräckt över åsynen av den huvudlösa kycklingen som for runt gården, som att jag imponerades av farfars enorma styrka och lidelsefria sätt på det vilket han gjorde det. Det sätt som tant Ida, min styvfarmor, brukade hugga huvudet av kycklingarna med en yxa på en huggkubbe, bleknade i jämförelse med farfars betydligt elegantare sätt.

Farfar var en väldigt stor man. Han var drygt en och nittio, vägde bortåt 120 kilo och hade enorma händer och stora, breda fötter. Men trots detta var han en snäll jätte, en man vars hela liv styrdes av hårt arbete och höga moraliska värderingar. Alla i grannskapet kallade honom storfräsare för att han var så stark och inflytelserik; han värvade röster till socialdemokraterna. Dessutom tjänstgjorde han som diakon i den lokala baptistkyrkan Att se farfar ödmjuka sig och upprepa en av Jesu sista gärningar här på jorden och tvätta en annan diakons fötter, gav honom en speciell plats i mitt hjärta.

Farfar älskade att vara tyst. Han var en flitig tidningsläsare, och lyssnade på radion, i synnerhet sin favoritkommentator på radion. Min farfar kunde inte bara höra på människor när de pratade, utan han lyssnade även på dem. '

Många år efter våra somrar på gården, blev farfar tvungen att sälja sitt hus, enligt vad jag trodde på grund av utbyggnad av staden. Men ingenting byggdes på farfars ägor, och jag skulle tro att hans motstånd mot att dra in vatten och avlopp - han föredrog sitt gamla tvåhålsdass vid dammen på tomten. Det kan ha fått grannarna att klaga. Vet ni, min farfar var emot moderniteter för han trodde då att man blev försoffad av det. Han och hans hustru omlokaliserades till ett kommunbyggt tvåvåningshus med vatten och avlopp, grannar runt om, och inga träd. Ingen veranda och en bakgård stort som ett frimärke.

I denna själsdödande miljö uthärdade farfar en rad slaganfall, som vart och ett gjorde honom svagare, tills han till slut inte klarade av att existera. Jag säger inte leva. För det kunde han inte där han nu bodde. Han hamnade på ett hem. En gång besökte jag honom. "Hej killen. Det är värt en miljon riksdaler i småpengar att se dig!" Han satt fastspänd i en stol. Min kraftfulle och stolte farfar hade blöjor på sig och satt fastspänd i en stol! En vecka senare fick jag reda på att han hade dött.

Hans bleka, vita ansikte vilade på en kudde, omgiven av siden och mörkt mahogny, blommornas sötma blandades med förruttnelsens dämpade lukt. Han och jag hörde hur falskt psalmen sjöngs. Hörde hur det som var sant om hans liv förvandlades till lögner. Tömde det på mening och innehåll. Hör de ett lovtal av en vän som sammanfattade honom på fem minuter. Jag log: åttisosex år på fem minuter.

Efter den långa predikan
(Herren vare med er)

Hållen av en man som knappt kände honom.
(Och med en själ)

Såg jag heta tårar rinna
(Herren ger)

nedför kinderna på dem som aldrig älskat honom

(Och Herren tar)

Sedan kunde jag ha svurit på att han skruvade besvärat på sig och suckade

(Välsignat vare ditt namn)

Jag visste att han förstod och förlät
Och jag erbjöd honom då min sista hyllning: torra ögon