Hjärtats röst 2001-2002

Livet snurrar kring ett nav, ibland roterar det olika fort.
Ibland gör det mer eller mindre ont. Ibland spelar saker större roll än vad de skulle ha gjort i ett annat sammanhang eller i ett annat perspektiv. Ibland gör det en mer eller mindre ont.
Jag står innanför ett fönster och ser ut i verkligheten. Det på-går någonting därute. Ibland kan jag känna mig delaktig i det som passerar revy. Ibland känns det som att det där har jag upplevt förut, kanske alldeles nyss, kanske långt tillbaka i tid och rum. Ibland trampar jag på någonting. Jag tittar ner, lyfter på foten och böjer mig ned. Där ligger det ett trästycke. Det är en liten ram. Det är ett foto i ramen. Det är bilden av en för mig okänd liten flicka med flätor. Jag tar upp bilden och tittar på den.
Jag reser på mig och ser mig omkring, solen som nyss var dold i moln har åter tittat fram, och värmen återvänder med kraften hos ett lokomotiv. Jag ser åter på bilden i ramen. Nu tittar en okänd kvinna tillbaka på mig, flickan är försvunnen, bara flätorna är kvar. Plötsligt ser jag att kvinnan på bilden gråter. Saknar hon sin ungdom tro? Tårarna väter ned papperskopian under glaset.
Är det någon som ropar på mig? Jag ser upp från fotot. Det står en kortklippt man på en balkong och ropar. Vad ropar han?
Jag känner honom visst. När jag visat honom med en gest att han kan vänta mig strax, då tystnar han och ser ned på gården.
Jag känner på mig att om jag ser på bilden igen kommer något att ha förändrats. Jag ser på bilden igen. Någonting har föränd-rats. Bilden föreställer en kortklippt man som står på en balkong och ser ned på en gård.

Jag har visst inte skrivit till dig på ett tag.

En liten dikt?

De som borde ha lyssnat
skulle inte ha givit sig själva
möjlighet att förstå

och de som borde ha förstått
skulle inte ha givit sig själva
möjlighet att lyssna

Jag kom på den efter att ha kommit att tänka på något som Flaubert skrev i ett brev till Georges Sand (som för övrigt var kvinna, men som i breven utgav sig för att vara man. Sannolikt för att inte ställa till det för Flaubert...). Vad som skrevs i brevet?
’Vi är alla i en öken, ingen förstår någon.’
Jag slås ofta av sanningshalten i dessa ord. De är på intet sätt överdrivna. Nyttan av att läsa kan ibland ifrågasättas, men man kan även tänka ibland ’hade jag inte läst den här boken, hade jag då nått den insikt jag just... ...nått fram till?’
Jag har sett delar ur två filmer som gick igår kväll. Den ena heter ’Sleepers’. Den andra ’Kaninmannen’. Efter dessa filmer kom jag i stämning för att skriva. Och vem kan jag skriva till och räkna med att bli både lyssnad på och förstådd av?
2 Ibland känner jag mig så sorgsen. Det är en njutning att kunna gråta, om inte annat så iallafall inombords. Ibland går jag ut på balkongen och tar in hinkvis av nattliga ljud. Och detta trots att natten, till skillnad från dagen, känns som en underbar tid av tystnad. Dagens tystnad är överskattad när den finns där, trots att den sällan är där, i egentlig mening. Men den känns. Ty likt rå och fuktig luft med kyla i, känns den genom märg och ben.

Ett försök att beskriva.

En dag kommer jag att gå ned för en trappa och minnas mina steg. Alltifrån det då jag steg ut genom dörren, låste den bakom mig och gick min väg. Sedan kommer jag inte att kunna låta bli att på en gång både beräkna min väg och minnas den, steg för steg. Samtidigt tänka alla de vanliga tankar och känna alla de vanliga känslor som kommer i min väg. En dag skall solen skina över mina axlar, värma min ryggtavla och samtidigt dränka mina sorger. En sång skall spira inom mig, fylla mina lungor med syre och tillra likt droppar från läppar i en nyss öppnad mun.
Som en våg skall den första känslan spridas genom min leka-men, den skall först svagt förnimmas för att sedan växa tumult-artat. Den skall svallande bereda sin ankomst, den skall svalla genom mitt hjärtas olika kamrar, likt flodarmar slingra sig väg till var vrå av mitt innersta. Känslor är som spunnet socker, sköra och samtidigt kompakta. Var känslas tid är utmätt, samtidigt ut-givande sig vara för evigt. Känslor i mitt inre byter av varandra ständigt, milda ekon som skall växa till starka utrop.
Som årstider, fast i hundratal. När halsbandets kedja brister skall känslornas pärlor klickande falla mot stenplattorna och leta sig väg ut i trädgårdens nyklippta gräs, spridande sig som en flod av vilsna själar ut i den stora vida ökensandens glömska.
Kanske kommer känslorna tillbaka till mig, klara som kristall eller genom dis och dimma. Svåra att rätt identifiera i en hast, med fragment av någonting halvt om halvt glömt. Kanske skall håg-komster smärta likt pisksnärtar, vilka få blodet att stänka ned hud och vita tygstycken. Sånger skall stiga och sjunka likt havets dyningar, få gårdagens krälande maskar att äta sig genom såväl annars vackert färgade frukter, som genom ruttnande kadaver.
Om änglar eller blommor kunnat tala sina röster och språk genom mig, då hade alla genast kunnat förstå mina trevanden.
Kanske har det aldrig varit meningen att människor skall kunna tyda de dofter som blommor och väsen utsöndrar. Bryter du en stjälk står dig tusen åter, att bryta och vandalisera, smycka korgar med. Samt sommarens små barn när de skrattar, gråter.
Till tröst för vem skall jag blotta min galla? Till förargelse för ett fåtal skall jag blotta mina känslor då de svalla.
Tidvatten är bara vatten som kommer och går för att markera intigheten. Varför skulle naturens gång låta sig ramas in i kalen-drar? Jag är ett märke bland andra märken i den våta sanden.
Strax skall fördjupningen efter foten utplånas av vågor, sedd och ihågkommen av ingen.
3 Ta nu liksom nyss jag, ett djupt andetag och andas ut så lång-samt och stilla du förmår. Luften dina lungor pressar ut skall inte lämna avtryck i vare sig historien eller den närmaste omgiv-ningen. Likt en rökslinga i vinden kommer var känsla och vart liv att spridas ut till en total oväsentlighet för alla utom just den som andas just då. Jag är en sådan slinga av den allra mest svaga rök, vilken skall betyda något bara ett enda kort ögonblick i vinden. Men känslor likt mina skall hysas av envar som delat upplevelser lika mina. Är de då till tröst för mig eller någon enda som kan sägas ha levt ett liv snarlikt mitt? Känslan av att möjligheten finns, den biter sig fast. Tanken vill inte släppa sitt grepp. Vad kan jag mera yttra om livet och om blotta förskräck-elsen att leva. Kan man gå genom livet med händerna för ansiktet och se mellan fingrarna med det som sker runt omkring?
Eller skall man mot sin vilja tvingas välja att engagera sig i något behjärtansvärt ändamål, och sedan bli kritiserad för att man bryr sig om de döva men struntar i de blindas situation, eller vice versa? Kan man över huvud taget komma ifrån att ta åt sig av kritik, eller samvete, vad man än väljer att ta sig för att göran?
Jag tar ett papper,
viker en tjäder,
jag släpper mig i alla väder.
Det står mig fritt att skrika, gapa,
bete mig som ett svin, en apa.

Att jämföra sig med djuren, som om det vore det värsta att dra till med, då man verkar riktigt usel. Jag är iallafall inte ett djur, utom när jag blir oregerlig och hemfaller åt att bete mig som jag aldrig skulle bete mig i mitt rätta jag.
Kan jaget rättfärdiga sig genom att byta skepnad ibland och slå sig lös, springa oklädd uti naturen, som annars blott djuren?

Om jag klottrar utav fan,
blåser i min flöjt lik pan,
drar mig skrikande uti håret,
sparkar mig själv hårt på låret.

Skall det skänka mig någon slags frid i sinnet,
eller skall jag bara tänkas tappa minnet?
Men om jag sparkar då på en ann,
skall det kunna göra mig till man?

Kanske springa ut i parken
slå mig sanslös själv till marken
föra krig mot egna jaget
för att vinna första slaget

Så skall jag själv mig frälsa
slå mig hårt till kraft och hälsa
slå mig blå tills blodet svalla
sedan kan de se mig alla

Man har sagt mig (Kanske kommer det en dag)
det skall komma en dag
blott ingen talade om dess jag

Men om den ännu är på väg,
eller om den redan kommit,
det kan ingen säga mig.

Kanske kom den
medan jag såg åt ett annat håll,
då jag var för upptagen av annat
för att lägga märke därtill.
4
Kanske rev jag mig på törnen
alltför uppbragt för att se eller uppleva
det ens att örnen är en fågel som flyger
dit jag alltid velat flyga, upp i det blå

Kanske befann jag mig redan
bland molnen i en annan himmel
vem kan veta om ej någon ann var där?

Kanske var jag en i vimlet
seendes min drömda sfär,
vem kan påstå var jag var
om ingen annan alls var mig när?

Kanske kommer det en dag
om jag modigt väntar in den
kanske känner jag dess värme
eller bara likt regnets svalka
dess smekande hand längs kinden?

Kanske kommer det en dag
till mig i mitt rörda sinne
medan oredan ännu står i dörren,
kanske slår den till och lämnar märken
gör den upplevelsen till ett minne
som skall stanna där för evig tid


Man har talat om den dagen
som den liknar ingen annan
liksom vattnet kallt skall skölja
plötsligt över mig ur kannan

Vad skall den bära med sig?
Har jag något att frukta,
för egen del, eller för andras?

Kan någon dela med sig
av vetskap om,
när skall den dagen randas?

Man har sagt mig
det skall komma en dag
blott ingen talade om dess jag

Men om den ännu är på väg,
eller om den redan anlänt
det kan ingen säga mig.

Kanske om den redan varit
här och vänt, dragit vidare,
kommer den kanske åter?

Av blottad rädsla ställer jag
dessa bland andra frågor,
är den fylld av obehag,
obestämda plågor?

Kanske kommer den
för att befria mig och andra
eller för att infria drömmar, löften
om en bättre morgondag

Kanske kommer det en dag
om jag tåligt väntar in den
kanske känner jag av dess värme
eller bara dess rörelse i ögonvrån
skall den nalkas mig långt bortifrån,
dess varliga beröring i vinden?

Hjärtat sover med lugnad puls,
lungor andas sakta i friden
känslor kommer, känslor går
jaget känner kanske allt med tiden