Låt dig inte luras av mitt goda humör.

Alltid glad och aningen velig. Visst är det mycket lättare att tycka om folk som aldrig sörjer, som aldrig är bittra och som alltid kan laga dig när du går sönder.


Inuti min mage så bor det ett litet förtvivlat monster som växer sig bara aningen större varje gång jag kväver ett skrik med ett leende.



Vid vartenda ett av alla klarröda vallmofält vi åker förbi så ser jag henne. Hon står med mitt spillda hjärteblod för fötterna och ser på just ingenting.

Det är fem timmar het asfaltsväg emellan oss men vad spelar det för roll när du trampar ner den lilla planta av hopp jag planterade vid vägkanten med dina blå skor som jag var med dig och köpte den där fredagen innan du åkte.



Förmodligen har det att göra med hur du förstrött rör vid mina händer och sättet du ler när man vet för att det lyser igenom att du är inget men genuint lycklig.

Jag önskar att jag kunde le som du gör. att jag kunde resa mig ovanför spllrorna av de människor jag har omkring mig som inte längre orkar hålla ihop sig.

Vissa dagar faller bitar av mig ner mot dem men jag plockar upp skärvorna av det som ni ser som mig och tejpar fast dem med ett extra brett leende.
Saker och ting ordnar sig, jag kan flina mig igenom den här delen av mitt liv också.