Ingalunda heller den här morgonen dök någon upp i skogen. Ramngar och Marljoni strosade ensamma, smått förbryllade omkring utanför grottan. De var glada att få vara ifred. Ändå oroade de sig över att ingen någonsin kom. Innebar det att människor undvek just den här platsen i hela skogen? Än så var det visserligen vinter, fastän februari var besynnerligt varm. Några borde ha gått förbi ibland. Anade man Marljonis farkost? För tillfället hade hon gömt den nere i tjärnen, under de dyiga strömmarna. Luften stod blick stilla mellan alla stammarna och slysnåren. Bara det avlägsna gurglandet hördes som vanligt inifrån grottan, någonstans djupt nere i katakomberna. Marljoni målar hemskt många tavlor. Det gör hon i sin mest mysteriösa sal, långt nere i grottan. Allra först brukar hon ta trappan en bit och öppna en burk drottningsylt. Hon har miljoner burkar, fastän de bara bott här några månader. Sedan fortsätter Marljoni nerför alla branta stenblocken medan hon njuter av sylten. Ramngar kommer efter, när han är klar med sina radioinspelningar och har dragit på sig sin rymddräkt i orange velour. Marljoni har en likadan i mörklila. Snart förvandlar hon några motiv, fyller dem med lite ny drottningsylt. En av de mest levande målningarna föreställer en tv-apparat: En mima kliver fram i sin åtsmitande dräkt, sin heltäckande fantasi. I famnen håller hon en mindre fantasi. Han är en figur, en ofantligt besynnerlig figur, nästan en filur, fast allvarlig. Hon mimar hans mun. Han mimar hennes tankar, sin mimerskas tysta tankar. Ramngar känner igen paret, men minns verkligen inte i vilken spegel det var han såg dem. Hur många barnprogram fanns det egentligen? Där bor en apekatt nånstans djupt inne i Ramngar, för han får lust att prova på egen hand. Ett tu tre fjorton har han målat fram en helt annan grottsal bara genom att röra kroppen mellan dess trånga valv. Då minns han att han kan dansa. Som en fantom griper han tag om Marljonis skulderblad och styr henne genom tunnlarnas spiralsystem, närmare solskenet. Där blir det märkbart hur Ramngar har spillt sylt på idolbilden, den ikon som han ständigt bär med sig i rymddräktens ficka. Han blir ohyggligt besviken, sätter sina tårar i halsen, och är livrädd att ansiktet aldrig skall gå att återse mer. Men Marljoni skrattar så friskt åt hans farhåga, ja, hon påminner honom om att idolen i sin dräkt föreställer ju fantasi, så då kan man faktiskt tänka fram känslan på nytt i sin minnesbild. Dessutom hjälper hon sin pojkman att torka bort den mörka sylten. Ansiktet smetas ut men kommer fram igen. Ramngar inser att ansiktet är samma som förut, för ögonen har fortfarande den där förvåningen i sig. Men samtidigt är ansiktet ett alldeles annorlunda, för munnen säger något som man inte förstår. Under bara några dagar hade Marljoni visat sig som fler kvinnor än Ramngar någonsin mött i en och samma kvinna. Hon hade genomlöpt vartenda djur i skogen, utvecklat varenda blomma, genomskådat alla de tre tusen teatermasker som rymdes i den mänskliga fantasin, som fanns i det jordiska minnets struktur. Nu uthärdade han inte ett enda uttryck eller intryck till. Under de mossöverdragna stubbarna sjönk Ramngar ned. Så kopplade han ihop sina nervbanor med deras rotsystem, sökte leda minne efter minne till dess rätta relation med alla andra minnena. Det var evigheternas arbete, det visste han nog, men det var samtidigt det enda riktigt meningsfulla. Varför utsätta sig för alla intryck om man sedan inte mindes mer än några få? Om man tillät glömskan skölja bort konturerna från de ansikten man mött, varför då möta dem? En av de mest mysteriösa danserna med Marljoni fladdrade förbi i kometfart längs Ramngars inre öga. De varma rörelserna kändes genuint hjärtliga, medan hjärnans överblick höll sig kylig som en reptil, beräknande men inte desto mindre lekfull. Minnet pulserade fortfarande i kroppen, fastän det var dagar sedan dansen löpt här mellan björkstammarna. Snart swingade sig både ben och armar vidare in i deras uråldriga grotta. Runda på runda jitterbuggar och björnbärslufsar de allt djupare ner, eller om det är allt högre upp. Alla håll blir blott spegelbilder i förhållande till varann, men ett är ändå säkert: Ramngar har dansat med Marljoni förut, i ett av liven som föregick detta. Tillsammans har de jazzat på något av världens allra skuggrikaste scengolv, med filmkameran över sig som en sol. Längs de hisnande stegarna klättrar Ramngar än en gång ned i grottan. Han hinner aldrig riktigt lära sig vilka stegar som leder till vilka gångar. I allt djupare omfattning håller Marljoni på att göra om grottans grundstruktur. Från början fanns det på sin höjd en stentrappa här och var. Nu liknar grottan mer och mer en labyrint i något gammalt dataspel. Altarskåp och falluckor samsas med gallergrindar och spakreglage. Marljoni har till och med hängt sina åttakantiga målningar lite varstans längs gångarna, så att det ser ut som fönster med chockartade utsikter, utsikter som mestadels inrymmer henne själv i varteviga hörn (utom det sjunde, som är reserverat för en strimma himmel). Men några levande spökmonster har märkligt nog inte synts till härinne. Ingalunda heller ute i skogen har någon förvriden varelse visat sig, nej, ej någon enda gång sedan Ramngar följde med Marljoni hit. De begav sig av från en tid som han sällan minns. Inte desto mindre råder spår av sugproppar och vattenpölar överallt genom hela grottan. Det var den sista sommaren, då när Ramngar var en mycket yngre man än han är idag. Han satt på balkongen och läste Gurglande Grottans Gåta, ett tämligen ytligt mysterium som Ramngar gjorde djupare i sin fantasi. Hans morfar hade dubbla balkonger, ovanför varandra. Denna dag satt Ramngar, för sällsynthetens skull, på den översta balkongen. Häruppe var det faktiskt mycket bättre. Besynnerligen nog hade han upptäckt det först nu, när huset var på väg att säljas. Bland sakerna ur skrubben hade Ramngar snörat på sig morfars gamla bruna jazzskor. Nu satt han här med dem virade kring stolsbenen. Överblicken över björktopparna hisnade i alla sinnen. Från zenit stekte solen närapå sönder balkonggolvets tjärpapp. Därnere, en bra bit bortom balkongräcket, rann älven lika lugnt som någonsin. Längtan till livet strömmade i Ramngars blodkärl, som om han kunde leva ännu mer, trots att han redan var överlycklig. Inifrån huset hördes radion spela High Rain med Sunny Papers, tätt följd av Running Through The Time med Opel Record. Ramngar kastade ned ett gruskorn på gräsmattan, som han aldrig skulle hitta. Vinbärsbuskarna doftade ända hit upp. I den lilla lekstugans dörr kunde han se att nyckeln ännu satt kvar. Så gott som vartenda minne fick rum i denna stund, även dem från framtiden. När Ramngar på kvällen klev ut på balkongen på nytt sken solen fortfarande mycket starkt. Älven rann om möjligt ännu lugnare nu. Hur långt hade han hunnit i Gurglande Grottans Gåta? De befann sig i katakomberna, skulle strax fånga in bläckfisken. Men det stämde inte med allting som Ramngar hade omkring sig just nu, så han slutade läsa. En eka tycktes ligga precis i strandkanten, på andra sidan älven. På denna sidan hade någon glömt ett metspö, mitt bland åkerbärstuvorna. Ramngar iddes inte gå in och hämta kikaren. Bakom balkongdörren spelades Evelinas Sjunde Glimt på pianot, ja, det var Ramngar som hade spelat in sin improvisation. Imorgon skulle han skapa Evelinas Åttonde Glimt. Nere bland de vindstilla björkarna kunde han skymta någon, en kvinna, åtminstone hennes skulderblad. Var hon en hägring, en liten vild illusion? Eller var hon en riktig älva, en vuxen älva? Marljoni satt i virkad hatt och log åt solskenet, log hårt åt dess milda ljus. Grottmynningen släppte in hälften av all solen och lämnade andra hälften utanför. Det var ett ännu fruset vårljus. Men Marljoni frös inte. Hon var i färd med att fläta in senor i sina silverstövlar och hänga näverbitar över dykardräkten. Nere i den bottenlösa tjärnen låg hennes rymdskepp dolt för världen. Marljoni hade tagit den vägen, via jordens innanmäte, dess besynnerliga berggrund, istället för att landa genom himlen. Nu satt hon så och maskerade sin dräkt när Ramngar, den lilla mannen, kom kravlande över gräsplätten fram mot grottan. Stackaren måste ha blivit alldeles sinnesförvriden av alla klangerna, musiken som Marljoni använde som bränsle för resan hit, och vars strålning fortfarande dimmade ut sig från hennes dykardräkt. I vanliga fall borde Ramngar blivit förvånad att få se denna stolta, skira dam här i skogsgläntan. Emellertid var hans upplevelse att han mött Marljoni hur många gånger somhelst. Det visste Marljoni att han visserligen aldrig hade, men det hela medförde ett bra startläge. Nu agerade Ramngar som om de båda var ett älskande par. Det skulle bli ett tämligen enkelt projekt att sno några blodkärl från hans kropp. Dessutom kunde Marljoni gärna tänka sig att känna en liknande berusning, så länge som hon höll ordning på uppdraget, uppdraget som hon givit sig själv. Än var hon knappast färdig med sitt maskeringsarbete, så nu lyfte hon fram några luktmoln ur sin virkade hatt och sände iväg Ramngar på en liten tripp. Han skulle komma tillbaka när hon var redo att gå in i grottan. Medan Marljoni arbetade nere i grottans djupaste regioner, gav sig Ramngar av på promenad genom skogen. Egendomligt nog var det nu första gången som han gick en bra bit, längre bort än närmsta stenkastet från grottan, gläntan och tjärnen. Fastän de hade befunnit sig här i många månader....... Ramngar hade föreställt sig att skogen skulle se likadan ut överallt, ja som skog helt enkelt. Plattheten hos denna fantasi insåg han nu, när nu snårens ridåer gled åt sidan och visade skiftande scener för varenda solstråle. Den stadiga stigen övergick i en bäck av ringlande iskristaller, stack av uppåt berget, tätnade mellan granarna, och kom fram i en utsikt över hisnande hedar. Ramngar stod handfallen. Han ville rusa längs slänterna, ville bada i ljungen, dricka fågelsången, ja, han ville spela in hela landskapet i sin grammofon. Kort sagt, han önskade bosätta sig här. Efter några minuter kom han emellertid ihåg att de redan bodde i grottan. Och Ramngar kunde ju promenera hit bort närhelst han ville. Av någon outgrundlig anledning tänkte han sig själv förutan Marljoni, som om hon redan sedan länge var bekant med hela omgivningen, ja, som om hon visste att Ramngar var just där han befinner sig i denna stund. Han hade letat efter henne, letat efter henne under så många år. Ramngar hade bläddrat bland solstrålarna, kikat in genom kyrkgluggarna. Men han ville aldrig hitta henne. För då skulle leken vara slut. Och det ville han inte. Så Ramngar sökte över smultronfälten, kröp in under de regniga grenarna. Han ville bara att deras kurragömma skulle fortsätta, i evinnerligheter. Ja, han älskade minnet av Marljoni när hon sprang iväg för att gömma sig. De hade båda varit så skrattande nyfikna. Det minnet ville han aldrig få ersatt av någon ny information. Ramngar ville tro att han letade efter henne fortfarande. Fast han visste ju att Marljoni egentligen inte trodde att han gjorde det. Alltså måste hon vara en fantasi. Om hon nu ens fanns kvar...? Jo, hon fanns ju hos alla som Ramngar mötte. Hennes namn var många bland de namn som tjejer brukar heta. Hennes kläder var många av de kläder som damer brukar bära. Fast oftast kom hon i sin ljusgröngula klänning. Med tiden hade den blivit på tok för liten för henne, så kort så att rumpan nästan syntes. Precis som Marljoni tycktes titta fram bakom vartenda träd i hela naturen... stå på lur bakom varenda dörr i alla städer på hela jordklotet. Ramngar hade visserligen inte besökt så många ställen ännu, men sett desto fler filmer. Där kunde hon dyka upp miljoner gånger, i vilka scener somhelst. I den verkligaste verkligheten emellertid, där ville han att hon skulle vara borta för alltid. Fast ändå på ett sådant vis att det var möjligt att återfinna henne....... En gång hade de spelat piano ihop. De hade suttit på samma pall och försökt en melodi från varsin oktav. Marljoni styrde de mörka tangenterna. Det hade slutat med att han själv föll ner i golvet. Ingalunda för att hon tog för stor plats, nej, bara för att han hade velat att Marljoni skulle klättra upp till hans ljusa toner. Han hade lämnat för gott om utrymme, och plötsligt fanns där inga toner kvar längre....... Båda hade de övertygat varann om att gurglandet måste härröra sig från en bläckfisk, en hiskeligt ensam bläckfisk som bodde i någon hjöl allra längst in i grottan. Där, så långt ner i grottgångarna som Ramngar och Marljoni aldrig hade varit, simmade bläckfisken omkring i sitt eget gurgel. Den lille krabaten förmådde aldrig hitta upp till solljuset. Dess gurglingar hade vuxit sig gränslösa och så klibbiga så att bläckfiskens fantasier fastnade i dem. Och aldrig fick den tillräckligt med tid att studera vad den egentligen ville säga med allt gurgel. Det var i varje fall så som Ramngar och Marljoni hade föreställt sig sakens belägenhet. Men de hade hittills inte funnit så mycket till spår, inga konkreta bekräftelser på bläckfiskens existens. Förutom då i deras nattliga drömmar under mossan, dem som de hade de gemensam erfarenhet utav. Ramngar hade nämligen kommit på en vätska som kunde koppla ihop dem tillsammans, så att man drömde den andres dröm samtidigt som ens egen. I Marljonis dröm hade Ramngar fått skåda, som i en äkta dubbelexponering, en bläckfisk inuti en annan bläckfisk. Den andra bläckfisken hade ju varit hans egen drömda bläckfisk, och denna hade tett sig närapå lika ohygglig som Marljonis variant. Det mest sällsamma emellertid, det var att bägge bläckfiskarna hade varit mörkgredelina (med grönt gurgel omkring). Dessutom hade bådas varianter haft orangea mustascher (relativt prydliga, ej lika yviga som en valross mustascher). Gestalten kunde låta komisk såhär i dagsljuset, men faktum var att oktagoniden hade givit ett kusligt seriöst intryck, precis som om den var fullt realistisk, ja, som om dess bägge kopior hade sin upprinnelse i exakt samma motiv. Och strax när Marljoni och Ramngar vaknat upp, precis samtidigt som varandra, då fick de dessutom se hur ihopkopplingsvätskan hade spillts ut, ut över mossan på grottgolvet, i märkliga, åttakantiga pölar, ja, i ett kusligt exakt mönster. Det var som om någon medveten varelse varit där och ingripit. Ursprungligen var idén att de skulle låta bygga en snögrotta, en sådan som rymde en hel expedition, under oändliga mängder med snö. Men emedan februari blivit mildare än på långa tidevarv, beslöt Marljoni att bearbeta berggrunden istället. Detta och mer därtill står uppenbart för Ramngar när han lyfter bort landskapsmålningen från dess krok på grottväggen. Bakom målningen finns ett fönster, ett fönster i form av en rund lucka. På andra sidan skymtar Ramngar ett tomt, vitt fält. Det ser ut som snö, men han vet att det ingalunda är snö. Han vet det i samma stund som han minns. Det vita är innuversum. Där som Ramngar kommer ifrån är rymden inte svart; den är vit. Stjärnljusen är däremot kolsvarta. Så stark hemlängtan får han. Ögonblickligen är han på vippen att klättra ut genom fönsterluckan. Men så undrar Ramngar. Hur skulle han klara sig utan rymddräkt!? Nej. Och skogen här, den är i själva verket alltför skön för att lämna. Dessutom: Det skulle mycket väl kunna vara Marljonis minne som han tittar in igenom just nu, eller ut igenom just nu. Hon har ju redan lurat honom med ett och annat. Så under alla omständigheter beslutar sig Ramngar för att göra grottan och skogen till fast scen för hela sitt minne. Än en gång försökte Ramngar erinra sig hur den här historien hade startat. Det var många år sedan nu. Han hade varit på väg in till byn, till en av butikerna för att handla något. På sin cykel hade han susat nedför den sista backstumpen. Undan hade det gått, men där hade ändå hunnit skymta något, en bit inåt gräsmattan. Var det bakom Hedströms bod? Som försommar var det fortfarande, fastän tiden nått fram till augusti. Med nöd och näppe förmådde Ramngar minnas hur han hoppat av. Kanske hann han bromsa först. Luften kändes som magnetisk. Minnet av leendet var starkast. Det tillhörde någon sorts kvinna. Alla andra hade haft mintgröna joggingdressar på sig det året, men detta väsen bar mossgrön klänning. Hatten var aprikos, och hennes skratt var förundransvärt kraftfullt, närapå burleskt. Hade Ramngar fått känslan av att hon var galen? Jo, mycket möjligt. Och vad var det egentligen som han hade varit på väg att handla i butiken? Fjällyoghurt med hjortronsmak? Något seriemagasin med Major Morgonblom? Nej, ingen aning längre... Vilken butik skulle han till? Kanhända Järnhandeln? Förutom tråkiga redskap hade de också roliga figurer där, ja, mest rymdmonster för barn, men även ätbara bokmärken, uppblåsbara glasögon, maskiner som kunde räkna ända till splitt nya platser, suddgummin som aldrig någonsin tog slut....... Marljoni kom halvt avklädd ut ur grottan och avbröt Ramngars minnen. Marljoni har ställt fram grammofonen i gräset. Nu står denna lustiga maskin där, mitt i skogsgläntan, och tuggar sin stenkaka ännu ett varv. Pianokompet stompar en smula skevt mellan knotbjörkarna. Molly McRigby sjunger Swingin' Honey Pie, från andra sidan världshavet. Här hemma har de bara en tjärn, men den duger gott att dansa runt. De gör någon sorts jitterbugg. Ramngar har fått fatt på en hatt av näver, klätt upp sig i ormbunkar och hängt tunga troll i knäna. Marljoni har veckat solstrålar till en kjol, flätat spindelväv i håret och fyllt brösten med saft från rallarrosor. Till sist har hon låtit läpparna få smultron. Ramngar undrar aldrig hur hon kunde finna bären, när nu februari råder. Visst är tiden ovanligt varm, men våren brukar komma med spirande förväntan och ingen övermogen lycka. Nåväl, sedan de landat vid grammofonen igen, när Ramngar bytt den gamla houngskakan mot Wild Strawberry Jam for Evalotte, ja, medan de ligger sammansnodda med vidöppna sinnen, då får de höra det igen: GURGLET. Det kommer ej inifrån grottan den här gången, nej, det kommer sju minuter in i sessionen. Och fastän det aldrig fanns så långsträckta stenkakor, så hör de det verkligen, ett förfärligt utdraget gurglande. Det bubblar fram genom sordiner, tränger upp under trombonhornen, skrattar bakom klarinettfagotterna. Det är minst lika otäckt som de minns det. Snart har gurgelskrattet fortplantat sig till varenda notplan, och liknar mer och mer en mänsklig röst. Plötsligt tystnar rösten, och hela musiken stannar upp. Men så snurrar cirkusen igång igen, gungar gladare än någonsin. I den åttonde minuten är sessionen åter helt frisk, med glättiga flöjter och öppna drapperier. Ramngar och Marljoni hoppar upp och jazzar en runda till kring tjärnen, i pur lättnad. Med varsin sked av solsken matar de varann tills hela skogen skrattar med och molnen spricker sönder i miljoner irisar. Det är i slutet, där gläntan övergår i nya stigar. Ramngar har ingen aning om Marljoni redan har rest. Är hon fortfarande kvar här framför Ramngar? Han fattar henne i armen i alla fall, kysser hennes skulderblad för sista gången. Bitterglada står de håller hela historien mellan sig. Ur grottöppningen bakom dem tränger en solstråle ut. Den glimrar fram över rotsystemen, bänder sig upp mellan björkknotorna. Där förvandlar den sig till en regnbåge, bort längs skyn. Ramngar vet att Marljoni finns. Om som fantasi, om som fysisk kropp, om som ett gränssnitt däremellan - det får solosoferna bry sig närmare om. Själv har han inte tid för mer, mer än att hålla upplevelsen levande. Hennes höfter gungar alltjämt i Ramngars händer. Likafullt har han börjat snegla på sin cykel, som om allting redan var slut, som om tanken trots allt är starkare än känslan. Mot den ensligaste dvärgbjörken står cykeln lutad, fastlåst kring en gren. Droppar hänger från det brandgulblänkande ramverket. Om Ramngar är gråtande, om Ramngar är gladelig, det spelar väldigt ringa roll nu. För nu har han fått hela det minne han ville fullborda. Greppet om tidsbubblan han han just släppt. Marljoni skymtar längre uppåt bergknallarna, färdig och sann. Hon ser ut att sitta där leendes, alldeles som om allting är som det skall. Och Ramngar känner hur Marljoni kommer att bära med sig stunden, bära med sig sagan i bröstet. Så han låser upp kedjan och trampar bort. För allra sista gången får Marljoni se hur Ramngar rullar fram genom skogen på sin lyckliga cykel. Hon sitter på stenen och vet att Ramngar är färdig med mysteriet. Marljoni var ingen enkel dimridå att lösa upp. Och nu måste hon lämna den här jorden. Ramngar kommer att behålla hennes besynnerliga lukter för många månader framåt. Den dåren har fått leva i en helt förvriden tidsögla. Men nu är det nu. Fortfarande är det bara februari. Likafullt har videungen tjuvstartat. Det var aldrig vinter det här året. Eller kommer snön snart, trots allt? Ekorrarna har redan klätt av sig sina kängor. Ty våren lyckas ej längre gömma sig under mossan, ej helt och hållet. Solskenet är febrigt, så varmt och frysande samtidigt. Sin klänning lägger Marljoni på stenen och vandrar bort till skeppet. Sakta klättrar hon upp längs trappstegen, ett luftskikt i taget, stannar och blickar ut över björktopparna. Här vill Marljoni evinnerligen andas, en sista gång som aldrig skall ta slut. Men hon måste in, hon måste hem. Och Ramngar förmår hon inte längre urskilja bland stigarna, djupt därnere i den jordiska labyrinten. Hur länge kommer han att minnas Marljoni?