Stjärnorna lyste ovanligt klart denna natt
då min mor föddes på en strand
och vågorna sköljde över hennes lilla nakna kropp
innan hon varsamt lyftes upp till sin moders bröst…

Det här stämmer kanske inte riktigt överens med
hur det var i verkligheten
men jag kan inte hjälpa att jag gillar tanken

Att få känna vågor
forsa upp över kroppen kan bli till ett behov
Man måste bara få uppleva det gång på gång
om och om igen
Man får känslan av att det här är meningen med livet

Längtan efter saltvatten, sand,
släta stenar, snäckor och tång
kan få en människa att falla i gråt av saknad
den mörka perioden på året.
Och man blir sen rusig av lycka då man åter kan
fylla sina lungor med havsluft en sommardag

Född vid havet…kan det bli mer rätt!?
Om man kunde se en blå himmel
med en svävande mås
så skulle man säkert känna
att det var helt rätt att komma till världen