Mitt i konversationen vid middagen reste jag mig upp, gick runt bordet och ströp en karl. Klämde åt så hårt om hans hals att hans ansikte blev alldeles mörkrött och huvudet lossnade från sitt fäste. Ingen försökte hindra mig, för min ilska var så uppenbar att ingen vågade gå emot. Vad sade han som gjorde mig så arg?

Jag tror att han kallade mig dum.

Efteråt visade en av de andra gästerna upp sin fot som var en teknisk/biologisk konstruktion och han öppnade huden för att vi skulle få se de bultar som satts in för att senare bli fästpunkter för den titanplatta som skulle bli hans nya trampdyna. Nu haltade han svårt.

Ingen tappade aptiten.

Ut därifrån, jag var tvungen att få luft.

Jag gick raka vägen till en polisstation och anmälde mig själv. De trodde mig inte när jag sade att jag just dödat en man. Men de skickade en polis till adressen jag nämnde och fick min berättelse bekräftad. Alla var överens om att jag hade dödat ett svin och ingen låste in mig. Dråp i hastigt mod, och förresten var ingen säker på om jag var tillräknelig i skallen. Att kunna bli så arg tydde på obalans i synapserna.

Runt om i vår stad dök det upp tält med grupper som tränade på att avbryta om någon av middagsgästerna började strypa andra. Dit bjöds jag in för att in i minsta detalj beskriva hur jag gjort och vad jag känt. Och jag berättade om min tillfredsställelse över att se hans ansikte skifta färg och om anspänningen och ansträngningen i mina armmuskler. De fick höra om min tvekan, min inre strid, hur hoppet hade tänts och den våg av extas som fullbordan inneburit. Saknaden efteråt, känslan av att ha dödat mig själv, nämnde jag knappt alls. Inte heller min längtan efter att ännu en gång få sådan total kontroll över allt och alla omkring mig.

Sedan var det dags att öva. De bildade en ring av par där den ene ströp den andre. I mitten rullade jag runt på en stor pilatesboll för att öva min inre balans.

Den ena efter den andre svimmade och dråsade i backen.

Det var rena väckelsemötet.