Marejóni packade ner sina dockor i gitarrlådan. Gudmar, Susanni o Bembo försvann inuti insidans svarta sammet. Åskådarna var också borta. Nu satt hon ensam kvar på scenen. Förlamad av yrsel satt den 39-åriga flickan och rullade sina tankar över det uttorkade publikhavet. Förtvivlansfyllda pärlor dröp dödstyngda ner längs hennes vinröda hår, som smetade in sig i hennes kvicksilver-skiftande hud. Marejóni strök tillfälligt bort lite melankoli med sin kostymärm, solkig av skuggor.

Snart släckte hon åter ner hela salongen, samtliga tusen stjärnor - utom en. Så infann sig åter den meningsfyllda förtätningen från föreställningen nyss. Människobarnen hade varit lika lyckliga som sorgsna. Men Marejóni visste ej om idén hade nått fram till dem. Sedermera hade de snott på sig jackorna och skyndat hem i skymningen. Höstlöven rasslade redan därute. Härinne var det tyst, så mörkt och tyst så Marejóni kunde höra stolarna spegla sin tomhet i scengolvet.

Marejóni fiskade fram pennan med självlysande bläck. Pjäsen måste ännu en gång skrivas om: DET VAR EN GÅNG EN SAGA. DEN HANDLADE OM EN SAGA SOM ALDRIG VILLE SKRIVA SIG. SAGAN VILLE BARA LIGGA OCH FUNDERA PÅ HUR DET KUNDE VARA ATT VARA EN SAGA. HON SÅG SIG SOM EN UTSLOCKNAD BERÄTTERSKA, OCH DRÖMDE GÄRNA OM ATT NÅGON ANNAN SKREV HENNE. MEN VARENDA GÅNG HISTORIEN KOM TILL SLUTET, SÅ VISADE DET SIG ATT SAGAN EGENTLIGEN REDAN HADE SKRIVIT SAGAN PÅ EGEN HAND.

Hennes panna sjönk ihop mellan brösten. Det vinröda håret hade nu torkat och knastrade av radioaktiv rundgång. Varför skulle hon skriva om att skriva!? Varför skulle hon drömma om att drömma!? Kunde den 39-åriga flickan inte lära känna en människa istället!? Alla kunde redan se hennes värld och hon kunde skåda universum hos alla. Men det fanns inget egentligt möte.

Här tappade Marejóni plötsligt pennan, ty hon hade hört ett ljud någonstans inifrån loge-korridorerna. Det lät som en flämtning från en osynlig versrad ur en bortglömd sång. Marejóni mindes nästan en gammal glänta i buskagen utanför slottet. Sedan växte rösten, började låta mindre o mindre som hennes egen. En besynnerligt vacker septima, ledsagad av vansinniga ackord, förde Marejóni djupare in i korridorerna. Hon vaggade med stegrad oro som i ett oundvikligt skeppsbrott. Kandelaberns sjufaldiga armar lyste hennes barfota klänningsfållar allt närmare gåtan.

Efter hundra hörnen insåg Marejóni hur hon i själva verket blott dragit undan drapperiet som skiljde den lilla scenen från hennes kammare. Musiken var avstängd nu. Men Marejóni befarade att det var en bedräglig återkomst till den fasta tillvaron. Hon skulle luras till att tro att faran var förbi. En mystisk närvaro ruvade ändå här, hur normalt rummet än tedde sig. Hon förde undan kuddarna från lakanen - ingen där. Hon fiskade upp té-silen ur vasken - ingen däri heller.

Så med ens stod där ett livs levande barn, olyckligt inklämd bakom Marejónis uppsättning med trådspelkors i trä. Barnets luriga blick antydde att han inte alls var ledsen, bara en blandning av blyg och arg och något mer. Han log dolskt triumferande, av en odräglig vetskap. Marejóni blev ännu sjösjukare nu. Inte så att gossen var en liten oberäknelig främling, utan för att hon kände igen honom. Det var Bembo. Hennes egen marionettdocka var det som stod här och höll hennes verklighetssinne på helspänn.

Marejóni försökte berätta att Bembo är en påhittad docka och att föreställningen var över nu. Men det gick Bembo näppeligen med på. Barnungen hävdade att ÄVEN GUDINNOR BÄR ANSVAR FÖR SINA FRAMFANTISERADE VÄRLDAR. DET GÅR INTE AN ATT BARA DRA SIG TILLBAKA EFTER EN FÖRESTÄLLNING. MÄNNISKAN MÅSTE FORTSÄTTA DRÖMMA I O GENOM MARIONETTERNA. TILLS DESS BEMBO O HANS KAMRATER BLIVIT LIKA VERKLIGA SOM VILKEN MÄNNISKOPUBLIK SOMHELST....... FANTASIN ÄR VARKEN MER ELLER MINDRE ÄN ETT FÖRSTADIUM TILL DEN SANNA SAGAN. Den 39-åriga flickan stod och lyssnade alltmer förvirrad på pojken. En tydlig bild började spira upp nerifrån benen.

Så rusade Marejóni tillbaka genom korridorerna ut på scenen. Där stod gitarrlådan på ohygglig gavel. Dess svarta sammetsinfattning gapade alldeles nersmetad med blod. Gudmar o Susanni var försvunna, sånär som på två lerklumpar, svepta i fasansfulla fjädrar och sönderklippt papp. En strömförande tråd... här o var trasig... ringlade sig rakt ut längs teatersalongens golvslinga, högt under publikkupolen. Marejóni försökte följa med i irrfärden bort mot ena scenentrén. Vajern skalades successivt av och blev alltmer lik en spindeltråd, en sådan som trätts ut ur en blödande åttabening. När Marejóni till sist kom fram och förmådde öppna dörren ut till foajén, snubblade på spindeltråden, som nu ledde upp till biljettluckan. Där bakom det giftgröna glaset satt en skorpion och betraktade Marejóni med sammanbiten förnöjsamhet.

Emellertid, över hela enorma marmorgolvet var det bara solglimtar och damm. Marejóni andades ut och in på samma gång. Så dansade hon befriad ut och bort längs foajésalen.