När frun dog blev han så otroligt ensam.
Han hade visserligen flera barn, ett i USA,
där var han titt som tätt.
Och grannar, jodå.
Men han och frun hade ju sin husbil.
Åka runt i den ensam var så trist.
Och tomten och växthuset, vem skulle nu fixa.
Jobbet var livlinan ett tag till. Han tänkte nog
fortsätta efter pensioneringen.
Han fick ingen ordning på livet. Grät och tyckte
allt var pest.
Jag försökte inflika att det finns fler som sörjer,
som lider av ensamhet. Men han hörde inte, för
vem skulle nu sköta växthuset. Det var ju det.
Mitt i ett snyft snörvlade han
varför bor du DÄR Ulla (30 mil bort)

Då sa jag adjö med önskan om att inte mer höras av
Några sms flög in med arga påståenden och ett där
det stod vad är det som har hänt

Det är ingenting som har hänt, bara det att
jag inte är intresserad av att träffas . . . .
Så har ingen sagt förut.......
Adjö då.