Säg det, säg det bara
Ett ord och ljuda tillräckligt men bara så jag får höra det, från dig.
Det är genomtänkt vad du går och grubblar på och jag behöver höra det in i hörselgången, där ska det ljuda som ett ständigt eko, jag vill inte höra det men jag behöver höra det, från dig.
Säg mig, när slutade du lyssna på mig? När gav du upp tanken på att jag inte kan se att du slutat lyssna, jag såg mig i dina ögon sådär filmrepliks saftigt, på riktigt fanns jag där, trodde jag.

Men säg det då, att du har slutat bry dig och att du snodde mina skor när du flydde ut ur din lägenhet mitt i natten när jag låste upp dörren.
Vem var det som låg i sängen, det luktade inte som du. Men jag såg aldrig efter. Jag är nämligen väldigt villig att höra det just från dig, vem det var och varför du slutade att lyssna på mig, för hade du inte slutat så borde du förstått att det jag älskar är bättre än att älska dig.
Jag sade det åtminstone i handling, kanske precis så som du också gjorde men jag vill ändå höra det från dig.
Vem var det, säg nu.
Varför slutade du inte bara med mig först?
Jag vill ha din sanning hur fel den än må vara, jag är en idiot.

Så säg det bara, ge mig det din sate.