Linje 07 mot Helvete
Se upp för dörrarna
Dörrarna stängs.

Välkommen.
Du har just stigit på en färd mot Helvete. Om du ser åt höger kommer du nu se din framtid bli ett kalhygge.
Nästa station: Borderline
Här finns tåg till Död, Psyk och Antidepp-beroende.
Om du nu ser åt vänster kommer du kunna se alla dina vänner vända ryggen åt dig och försvinna, och bli inte förbluffad över att det bara är två stycken.
De andra som du trodde var dina vänner gick av vid stationen Svek, en helt annan linje som har ändstation Lycka.

Nästa station: Ensamhet

Håll i er medans vi kommer in på stationen eftersom
det här blåser starka vindar, oftast igenom dig och de kanske knuffar omkull dig.
Stationen är smal och har inget du kan stötta dig mot och vilket håll du än går mot kommer du alltid befinna dig i motvind. På stationen finns inga utgångar och höga elstängsel omringar den smala, kalla cementperrongen.

Det har uppstått ett vagnfel och samtliga måste gå av,
nästa tåg mot Helvete ankommer om fem månader.

Efter fem månades famlandes i mörker och kalla vindar, trots att det är ljuvlig sommar, har du blivit trött, lam och gått sönder psykiskt. Du har blivit spottad på, blivit slagen, sett våldtäkt som trygghet och du har blivit anorektiskt smal av att bara äta luft. Du ser nu den jobbiga resan mot Helvete som frihet, något att se fram emot.
Du hör det du väntat på :

Linje 07, tåg mot Helvete ankommer om 20 minuter.

Du börjar förbereda dig, torkar tårarna ur ögonen. Det här har du väntat på så länge. När tåget anländer tar du osäkra steg ombord, vagnen är delvis tom.
Ingen har ännu kommit för att hindra dig, du ser dig om. Är du möjligt vis ännu mer ensam nu än på stationen Ensamhet?
Du ser dagarna försvinna genom ditt fönster, tåget sparar el och låter det vara mörkt i vagnen. Du ser andra personer gå av vid Vändpunkt och Uppvaknande, en lodare går av vid Behandlingshem.
Det är bara du kvar, ett ensamt ingenting, en värdelöshet som inte har namn. Ögonlocken vill aldrig blunda och tungar rabblar ursäkter som bildar eko i munnen. Din osäkerhet väcker energi ju närmare ändstationen du kommer. Det finns ingen inväg till ut längre. Du åker ner i tunnlar och tunnelbanan börjar hacka, utnötta spår bildar gnistor av ljus, men de försvinner snabbt.
Vagnen börjar glida in på stationen, den är lång och ljus.

Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.

Du ställer dig upp, med djupa tyngder på dina axlar. Dörrarna öppnas och du ser det stora avståndet mellan vagnen och perrongen. Du klarar att hoppa till stationen, men vad händer om du med vilja går ned i det svarta avståndet?
Vad gör du nu?