ett bräckligt äggskal...
jag gråter
för jag
märker
att det finns
de som
bryr
sig
som struntar
i mitt
hårda skal
som
så lätt
knäcks
av allt
likt ett
bräckligt
äggskal...
så stark var
alltså jag...
men jag
gråter ej
för att jag
är svag
eller bräcklig
eller för att
vissa vet och
bryr sig...
nej
det smärtar
som mest
när jag tänker
på dem som
inte vet
hur mycket
jag älskar dem
hur gärna jag
vill berätta allt
men inte kan....
för jag är rädd
att de inte kan
hantera
den ibland
rätt
obehagliga
verkligheten
med
obekväma
sanningar...
och jag vill
inte
överföra mina
rädslor och
sorger på
dem som jag
älskar mest
fast jag vet att
det är
dubbeltydigt...
och det
betyder inte
heller
att ni som
läser detta
betyder mindre....