Så strosar hon vildsint längs stranden
den vidsträckt nakna, tysta
med läpparna dolda i handen
som sällan blivit kyssta;

ty smakar den hakan så vaksamt
av äpplen dränkta i kanel,
där hårmanen rinner helt smeksamt
likt trenne harpors trolska spel.


Från klippan jag hör hennes dödsdans,
får se nu hur hånskrattet doftar
som inflätad utlevnands hästsvans

när längtan var allt som blev ofta;
ville mitt lavahav aldrig förbrinna,
blott genom halvkvinnans sköte förrinna.