Jag har ett barn i mig, som varit väldigt ledsen och ensamt. Inte nu längre för det går inte en dag utan att vi talas vid och kramar varandra och pratar om hur det är och hur det var. Jag älskar det barnet väldigt, väldigt mycket. Och jag vill så gärna att det ska känna att jag gör det också. Så det får mycket av min tid och mina tankar. När det mår bra och är varmt innuti, så blir jag det med. Eftersom det har varit så ensamt så länge så brukar jag krama om det retroaktivt. Jag ger av den kärlek som jag har idag, till det barnet förut. Jag har så att det räcker åt oss båda nu. Ibland undrar jag…

En del har frågat mig hur det kan komma sig, att trots att det varit som det har varit, så har jag kärlek i mig, jag är varm. De frågade det förut när det var som det var. Och jag visste inte, jag hade inget svar. För det är sant, det borde inte ha funnits någon värme kvar i mig. Men nu så undrar jag…

Är det jag? Kan det ha varit jag som gav mig värme och kärlek från framtiden. Nu när jag har så att det räcker till? Kan man ge sig själv kärlek efteråt?
Jag tycker om att tänka så.

Barnet i mig är ju jag. Det är alltid jag. Oavsett vilken tid det är. Dåtid eller framtid. Det förändras inte utan är jag. Så jag kan vandra emellan. Det är ingen konstig person som jag inte känner, tvärtom jag känner det väldigt väl.

Eftersom jag tycker om att krama barnet som det var förut, så tänker jag mig att jag i framtiden tycker om att krama barnet som det är idag. Så min framtida person kramar min nutida person och älskar mig. Jag tycker om att tänka så med.

Jag är aldrig ensam då. Jag är trygg, för jag vet ingen annan människa på jorden som älskar mig lika mycket som jag själv. Och min framtida person vill ju att jag ska göra det rätta och bästa för mig, så att hon får det bra. Jag tycker om att tänka så. Då kan jag lita på att mina beslut blir rätt. Jag är trygg.

Nu har jag börjat älska mitt framtida barn också. Jag tycker om att tänka så med. Då älskar jag mig sen. Min framtida person och min nutida person älskar varandra. Vi delar våra känslor. Ibland tänker jag att jag är gammal och svag och ensam och snart skall dö. Och att jag ligger och tänker på hur det var när jag var nu. Och då svarar jag nu och kramar och älskar  min gamla person, så att den inte ska känna sig ensam utan vara varm inuti. Och lycklig.

Ja, vad är tid egentligen?
Och varför sa Albert Einstein att man skulle berätta sagor för sina barn?
Ja, ibland undrar jag saker, och jag tycker om att berätta sagor....