MapYHzia satt i sin farkost och for fram genom rymden. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Under alla omständigheter skulle MapYHzia strax ha utforskat hela universum. Högst 149 år till och hon skulle vara helt färdig! MapYHzia tog sig en tugga av äpplet. Det här århundradet glänste farkosten brun, närapå lyste gyllenbrun, som om det fanns brunt ljus. Nyansen kom sig av att stjärnorna klumpat ihop sig och närmast börjat ha samlag. Ty nu befann sig MapYHizia inne i univerums allra mittersta regioner. Här ville allting upphöra, ty här hade allting börjat. Och allting ville förmå att få sluta ännu en gång. Alltjämt for farkosten fram under sin ryttarinnas kommando, kors och tvärs igenom rymdens labyrint.

Emellertid hade MapYHzia, mestadels av lättja, lämnat somliga fält oupptäckta här och var, fläckvis utspridda över de områden hon redan passerat. Utforskandet hade kunnat förlöpa ännu fortare, men som det nu var fick hon - emellanåt - färdas långväga tillbaka för att fullborda kartan. Och sedermera lika långväga fram igen....... Det gjorde hon då och då, när hon hade tid. Just nu hade hon inte den minsta tid i hela evinnerligheten. Ty det ringde ideligen på MapYHzias mobiltelefon. Det var förstås ingen annan än hon själv som hörde av sig, ensam som hon var på den här fruktansvärt sköna färden. Skeppets metaller var stöpta till en sjukantig form. Vardera vingen utgjorde en liten pyramid och styrhytten ett enda isolerat origo. Dess ryttarinna hade ej ens sett sin rymdfarkost utifrån, för hon hade fötts därinne i kabinen, och aldrig hade färden stannat upp. MapYHzia ägde ett vagt minne av hur mamma och pappa klätt på sig astronautdräkter, kopplat ihop sig med navelsträngar och hoppat ut genom vakuumslussen, fiktivt kyssandes. Själv skulle hon nog våga, men ville inte testa detsamma - emedan de hade varit två, och hon bara var en. Försvann hon så fanns ju ingen kvar.

I hisnande hastighet styrde MapYHzia in och ut igenom bruna hål, kryssade mellan stjärnstrålarna. Nuförtiden var hon sällan rädd för isolationen. Under första århundradet hade hennes ensamhet närmast kvävt henne. Under andra århundradet nafsade henne inbillade hånskratt titt som tätt i andedräkten. Numera hade den människotomma rymden så gott som upphört med sitt stirrande in i MapYHzias skeppshytt, vare sig dess ögon var projektioner, spöken eller ingenting. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Och varför skulle det inte finnas någon annan som åkte omkring likadant som hon? Det måste det ju göra - var ju genomlöjligt annars! Ändå skulle allting ha känts avsevärt värre ifall hon haft en verklig chans att - omedelbart - bryta sig ur belägenheten. Längtan innebar lindring. Dessutom fanns där alltid någon himlakropp som märkte av ens existens, förr eller senare reflekterade MapYHzias manövrar med sitt oskrivna språk. I själva verket var kontaktpunkterna alltid fler än man någonsin orkade hålla ordning på.

MapYHzia tog sig en tugga av äpplet. Så svarade hon i mobilen. Det var hon själv som ringde - från en annan tidpunkt. Ju mer nyfiken MapYHzia lät, desto mer överväldigad blev hon. Och ju mer överväldigad hon var, desto mer nyfiken blev MapYHzia. Och då måste hon ju spela in känslan någonstans, för att inte glömma hur fantastiskt alltsammans var. Så hon talade in samtal till sig själv på skeppstelefonen. Redan i medveten ålder hade MapYHzia insett att ingen annan styrde skeppets banor. Däremot hade någon bestämt hur hela labyrinten var uppbyggd. Och det var nästan lika illa, eller lika gott. Hon sjönk än en gång ned i sitt förarsäte, strök med handen mot MapYHzias sköte, genomskådade det gyllenbruna skenet. Behövde hon verkligen ha besökt varenda fläck? Måste hon ha varsin bild av allesammans bagaget? Det fanns ingen anledning att hålla full belysning såhär nära universums mitt. Här var slutet redan inom räckhåll. Evinnerligheten ekade i var och varannan solblinkning. Var ville nu MapYHzia egentligen påbörja sitt projekt?