Så du har bestämt dig. Ja, det är bra. Jag hör vad du säger, nu lyssnar jag

Har långsamt vant mig. Hösten som äter sig in genom väggarna, golven kalla, jag kall, och ståplats på tåget. En dag att skratta, en stund av förväntan, men solen som söker rutan bränner mig bara. Jag är inte gjord för dagsljus. Längre.

Vintervilsen
och med en hud som släpper alltmer i fogarna.


Du har en tråd som du följer, som du håller i. Hjälp mig, räck mig, andra änden

Ett löfte växte mellan oss; jag ägde inte dig och du ägde inte mig. Varför uttalades aldrig det när jag är en sån jävel på ord? En flicka av porslin, en kvinna i grafit, någon som kan stänga dörren och gå. I många långa år. Ett köpslående om människor jag inte ville vistas i, ändå tillät jag mig att bli ett med allt det där. Näckrosorna. Rödbussarna. Kullerstenarna. Remsorna. Vattenbrynen. Och så gatorna där du gjorde staden liten, men mig stor.

Jag vet inte längre hur man gör för att känna sig som en solnedgång.


För jag, jag vill, jag vill, jag vill. Munnen går, men i huvudet står det still

De tar emot mig, vi skrattar och bär spåren av våra liv. Huvudet högt, en längtan hög och caféerna fulla av kakor för stora för att ens orka se åt. Så hur har ni det, så hur har vi det och vad händer sedan sist? Alltid, när det är dags att summera vänder de sig mot mig, brusar som radiokanaler i dålig mottagning.

Jag söker som en vildhund efter berusning.


Du verkar vara i balans. Ja, det tycker jag. Du tycker om sånt som är vackert, och du äter bra

Mannen på andra sidan bardisken vill ta hand om mig. Jag tror inte det är för att han ser magin i mig. Antagligen ser han mig inte alls, men jag heter något och jag finns här. Jag bär ett grönt linne med vackra stenar och mitt hår är svartare än någonsin. I den här källaren, i den här staden, i den här världen, i det här ljuset, i de här drinkarna ser ingen att något dör ute på gatan. Eller att jag bär två outforskade kontinenter och ett världskrig i halsen.

Östermalm. Och det här ser människor som sitt hem?


Du har en tråd som du följer, som du håller i. Hjälp mig, räck mig, andra änden

De tar emot mig, vi skrattar och bär spåren av våra liv. Med vinet&vodkan&vanillan pulserande i våra vener behöver jag inga ögonlock. Det är som att springa genom något som aldrig mer ska vakna, ändå. Och vi springer. Genom Stureplan, Storstad, Söder, Spybar, Street och Sverige.

Och jag springer. Och jag skäms.


För jag, jag vill, jag vill, jag vill

Framför en hemlös stannar mina nyaste stövlar. De vägrar ta mig ett steg till. Jag ser in i hennes ögon och hon ser in i mig; det vilar en överjordisk trötthet, oss emellan. Och jag vet att du hade sett det.

Hon saknar någonstans att ta vägen, och du, du fattas mig.

När Stockholm gör så där ont.