Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
inspirerad av 'no one's gonna love you' (band of horses) http://open.spotify.com/track/3TzVNsNhnw7yUGmlmWNZbv


Nyckelbarn


så det är nu det ska hända?

de står här igen
denna gång en aning extra

och allvaret växer
för varje bye-bye

som att något
kommer att brista släppa nu

på riktigt?
nej, hon ljuger

för blå bäckar
bränner hennes panna

den där urkraften i undran

ett försök till bakåtvolt
med rygg mot vägg

passager på hemväg
för nyckelbarn att vila i

~

de är både byggda
och raserade på sjuttiotalet

yngre än höghuset
de befinner sig längs

skruvade på balkongen

'man ser halva stan härifrån
jag har alltid älskat denna gömma'

han blickar ut
men något håller kvar
vid hennes reaktion

'jag har alltid älskat friheten
och jag vill ha hela vyn'

han höjer instinktivt handen
som för att röra vid hennes kind

och är på väg att säga:

'jag kan hjälpa dig'

men det är hennes begravning

~

hon sätter sig i hans knä
för den sista kvällen ska bli

han frågar 'varför?'

'jag står i baren
och du är mjölk och kakor

den sista biten av mig själv
kan bara jag förstöra'

hon mumlar vidare 'varför inte?'

han flackar iväg

'du är svårbemästrad
den sista graden
i mammas växelvarma blick'

~

hon kommer inte tillbaka
förmodligen inte den här gången

det är något som verkar

och han undrar varför
en ryggtavla skänker sådan njutning

den där darrande underläppen
är något konkret, riktigt

ja, i alla fall hans

hon ler och värmen är
varken mer eller mindre

bara så som den alltid varit

~

han använder cirkelns exakta 180

för jorden är rund

och förnekande har en tendens
att springa hela varvet tillbaka

på så vis blir han
början och slut

men inget där emellan










Fri vers av Pah
Läst 554 gånger och applåderad av 20 personer
Publicerad 2009-06-15 17:39



Bookmark and Share


  Maria Ingridsdotter Viklund VIP
fattar mig bara kort här inte för att den är mindre bra utan för den är fantastiskt bra, gillar den mycket!
2009-07-03

  emeliie
jag tycker om den jätte mycket
2009-06-19

    Melona
Jag har funderat ett över din ordkonst, Pah, där du så enkelt målar upp ett drama, ett startfält fullt av intriger, vardag och liv. Det är dina ord, i relation till relationer, haha, här blir det ju nästan lite roligt då - men iallafall, som att du är en åskådare med ömma ögon, som reflekterar. Tar in. Jag skulle vilja säga att ditt språkbruk känns ganska modernt, som att det är avskalat och anpassat. Anpassat på det sättet att det är luftigt, därmed ges läsaren möjligheter att själv ta och fundera kring huvudpersonernas dilemman; avskedet, alla dessa byebye. Och om smärtan; av att ta farväl, någons förbryllande agerande som får en själv osäker, samt detta att fly, komma hem. Som att ha en nyckel kring halsen, veta var man bor, men inte vilja gå hem. För där finns ju man själv, ett varv och ett dilemma till på 180 grader.
Det där spöket som blir kvar. I en relation, i ett avsked.

Kanske att du bjuder oss en dramatik och öm passion till det som gör lite ont, det svåra i att älska, leva tillsammans. Vad vet jag...
Detta avsked som speglas någostans i staden. Högt där uppe i ett höghus, någonstans - nästan där himlen tar vid.

"så det är nu det ska hända?"

"den där urkraften i undran"

de där subtila frågorna, rädslan som ligger där och pyr...
När man verkligen vill förstå, som att i veta och dessutom med en önskan om att hjälpa.
Som att detta "på riktigt" är en lögn. Kan man någonsin känna sig säker?
Ens på sig själv, eller emellanåt allraminst sig själv?! När man springer och gömmer sig, sätter nycklar i en massa lås, nödlösningar, stunder för att det dövar, hjälper en att trolla bort sig själv för en stund. Jag märker att jag låter allvarlig, som att mina egna ord och funderingar skrämmer mig just nu, som att jag la en pusselbit av mig framför mitt tangentbord. En sån som känns, något jag inte gärna vill se.

Det är en något avlägsen rapport, en status på ett avsked av en röd kärlekshistoria där du så skickligt målar porträtten, som något díffusa, lätta för oss som läsare att applicera in oss själva i. Den som ser mest är läsaren. Berättar står i det dunkla där på balkongen. Målandes med ord åt oss att läsa; Men! vi läser den inte, vi ser den och vi är nästan med i den. Den där
märkliga känslan att bita sig själv i sin darrande, skälvande underläpp; det är på riktigt och blodet smakar järn. Och där utanför ligger det en stad att älska, känna och vara i. Som något avlägset, fast nära och omedelbart.
Voyueristiskt och urbant och tidstypiskt, eller snarare generationsfångat, som ett avsnitt ur en framtida eller kommande serie "generation ex".

"han använder cirkelns exakta 180

för jorden är rund

och förnekande har en tendens
att springa hela varvet tillbaka

på så vis blir han
början och slut

men inget där emellan"

Och det är detta sista stycke, som en programförklaring - som får min axel att stanna, troligtvis för att du på ett sådant minimalistiskt men ändå allvarligt och ömt sätt tecknar denna programförklaring.
Som att det är en nyckel. Nyckelbarn. Fan. Tack.


"anything to make you smile...
you are the ever living ghost
of what once was"
2009-06-17

    sunnanvind
Den här gör ont... jag får en känsla av ensamhet, tomhet, och gripande efter det onåbara... varje stycke i sig ger mig tankar ..reflektioner, och en bild.. Applåd!
2009-06-16

  mayhem and order
Sista stycket är som
att plocka jordgubbar i himlen.
Helt underbart!
Inte glatt underbart men
underbart lika förbannat.

Nyckelbarn är ett vackert
vemodigt ord med den tunga, tunga kedjan
runt halsen, i fickan
men mest på axlarna
om man nu vill använda klyshor,
och det vill man ju;)

Jag hör dig verkligen här:

"'man ser halva stan härifrån
jag har alltid älskat denna gömma'"

/

'"jag har alltid älskat friheten
och jag vill ha hela vyn'"

....som det osynkroniserade
som ändå dras till sedan från
och som bara är i alla fall.
Det är en svår balansgång
på de där balkongräckena
och den fungerar inte ofta....
den landar i dina slutrader.

Värme!
2009-06-15

  Ex¤animo
Tack för att jag får ta del av denna...
Och tack för att du skriver så bra... Denna känns... och känns lite extra tung, som en djup, konstaterande suck... och jag kan föreställa mig tystnaden och alla tankarna genom den... Den här texten släpper taget... det känns.
2009-06-15
  > Nästa text
< Föregående

Pah
Pah