Försommarblåsten
perforerar själen
böjer grenar
träden vinkar
sliter och drar
ut för att se
om något kan rymmas
i dessa nya hål...

löven slits från sina fästen
gräset som släpande mot jorden
kanske reser sig igen

snart släpper solen
sin plats på fästet
molnens kransar
vill fånga den
måsars vassa skrik:
Kom igen!
Kom igen!