Josefin har börjat ledsna på det gröna gräset som inte går att använda till något.
Blnad annat för att den stora hästen (som egentligen är en sten) vid vinbärsbusken bara äter hö.
Josefin kan plocka gräset och lägga det i högar, sortera efter längd, eller sort, eller nyans, men det duger inget till.
Det gröna gräset går inte att äta, trots att det ser ut som sallad,
och kransarna hon gör till dockan Lena vissnar jättefort.
Gräset luktar gott när det är nyklippt,
men man får inte rulla runt i det,
och särskilt inte i sina finaste kläder.
Josefin har börjat ledsna på det gröna gräset,
som inte är vackert i buketter,
som gömmer hundbajs och äckliga tistlar.
Som ser likadant ut oavsett om hon vattnar och sätter upp små staket av glasspinnar.
Gräset är fuktigt på morgonen och då får Josefin inte ha sina vita sandaler.
Trots att de har klack och en rosett i blankt.
Och trots att det är sommar.

Josefin har börjat ledsna på det gröna gräset som inte går att använda till något.
Hon slår sig ner på parkeringen utanför konsum.