Jag är den med mest välpräglad pessimism fördold till det yttre
Oförmögen att bemästra mitt intellekt
Inte för hur stort det är, utan för ohanterbart det är för mig
Jag är exeptionell i funderingar kring större filosofi inom ett begrepp av relevans
Det som bryter ner och knäcker en
Det som förstör
Hur jag ofta tänker på hur jag ska förmå mig orka
se alla ting att ta mig för
Då jag oftast skjuter tanken ifrån mig
När den påtagligt minner mig om ett liv i en tänkbar framtid
jag aldrig är garanterad
Där meningslösheten bryter ner den enda förankringen
jag skapat kring livet
Där jag aldrig förmår mig söka efter lyckan
När jag inte orkar vara den särpräglade människa av uppburen glädje
Där vartenda ord är så genomdränkt av klokhet
Som jag inte orkar leva upp till

Då jag flörtar med farorna
och kanske dör lite mer...