Det smärtar att ge vika,
att våga ge efter och ge.
Att erkänna vi är så lika,
att se det jag inte vill se.

När närvaron brister och skymningen faller,
när begränsadet är jag och mitt galler.
När det som var öppet blir stängt och för hårt,
när livet blir konstigt och svårt.
Då vetskapen ju finns där, och hjärtat faktiskt vet bättre,
blir nederlaget tydligt, och skammen sätter in.

Ta mig bort, ta mig nära, snälla ta mig tillbaka. Till det som är verkligt och sant.
Att irra runt i en tragisk midvintervaka, är att sätta själen och hjärtat i pant.
Ge mig åter min äkthet min rena kristall,
innan jag stänger av och blir kall.