Willy Kyrklund - jag fick en gång möta honom på en promenad på Tjörn hos vänner till oss båda. Då bodde han med hustru och flera barn på Lidingö. Han var ett matematiskt geni och i datorernas barndom tjänade han en slant till familjen som systemprogrammerare. Han hade lärt sig persiska för att han var intresserad av den klassiska persiska kulturen och gjorde flera resor dit. Familjelivet i huset på Lidingö med alla barnen var kaotiskt och hans praktiska goda hustru slet med det jordiska.

Han och jag hamnade på en promenad i naturen. Vi satte oss på var sin stubbe eller sten och han petade litet i de torra löven med sina långa magra fingrar och började berätta. Jag lyssnade med alla sinnen till denna gudabegåvade författare.

Han berättade på sin finlandssvenska, som är mitt eget språk, om kroppen som mycket mycket långsamt förändras - blir allt mindre och mindre - så långsamt att det inte går att iaktta förloppet - kroppen förmultnar - blir till maskar - blir kemikaliska partiklar - allt mindre och mindre - blir små mikroorganismer - allt mindre av liv....

Han talade så en lång stund och verkade inte det minsta känslosam eller bekymrad - bara konstaterande fakta som det självklaraste på jorden. Han var befriande saklig. Det var inte alls skrämmande att lyssna till hans lugna vänliga röst.

Han var en mycket vänlig och försynt man, med en egensinnig humor och en distans till livet och det vardagliga, som jag varken förr eller senare mött.