Tio år av tung sorg, som bara hade en väg.
Tre år av en längtan som blytyngder skulle
avundas. Apati, men tack vare min färg så
kom ju orden. Och tack vare er blev jag som
besatt. Hejdlösheten gick inte att stoppa.
Mina hjälpare i vården beundrar flödet eftersom
det är läkande. Tack vare att ni finns här för mig.

Tre och ett halvt år gick. Min älskade som var mitt allt,
skulle aldrig komma tillbaks. Hans sista år passerade 
i min hjärna, i mina drömmar.
Sjukdomen var min mardröm med lukter som väckte mig
på nätterna. Min kropp vissnade alltmer. Men Olga, min
bästa vän, min hund, måste ju ut. Då kan man inte sitta
och mögla i en stol. Det hade jag annars gjort.

Kroppen ville nog dö tror jag. Själen kändes redan borta.
Ryggen, benen, allt värkte. Det gick inte att ta i mig för jag
skrek av smärta. Ingen hjälper. Sjukhus skickar hem den
som inte är döende.
Så kom en osteopat i min väg. Han leade upp mig succesivt.
Han fick mig att bli glad åt att jag kunde röra mig. Dammsuga.
Bara en sådan sak. Och jag vandrade i bergen med hunden.

Till sist fick jag min kropp att lämna bort en del av min mans kläder .
Vänner som gav till behövande och inte bara kastade bort.
Lite lättnad kom det därefter. Och en kropp som ville röra sig igen.
Vattengympa. Cykla på min nya fina cykel.
Tills jag gjorde en rejäl vurpa. Tills allt började snurra.
Vågade jag köra bil?
Jag bor långt bort och tog chansen, men förstod att något måste göras.

Vårdcentralen - ett hån.
Man kallar det för min oro och skickar mig en psykolog, men jag är kaxig nog att skicka henne tillbaks med tack och orden att jag behöver nog något annat först.
Till saken hör att jag vurpade i vintras. Då.  En dryg månad senare kom allt.

Gamla whiplashskador i nacken kom i dagen. Kanske det var problemet?Ingen undersöker. Sjukhuset skickar åter hem mig.
Röntgen utan kontrast. Ser fint ut inga tumörer, och man invaggas i en falsk trygghet.

Sitter och kräks. Får lämna hunden. Och den som är snäll och har hand om henne tar hand om mig och kör mig till regionsjukhuset NÄL i Trollhättan. Ocn nu scannar man hela mig.
Först finner man tre hjärntumörer i lilla hjärnan. Vid närmare betraktelse så är tre en. Nu är det ett ödem som ska plockas bort med kortison. Min egen teori och önskan är förstås att det har bildats ett hematom vid den stora smällen.
Ett förtvivlat hopp kan väl tyckas, men det är vad det blir av dylika stora frågor ibland.

Man hittar också en tumör på en njure. Men ingen vet om den är malign.
Jag tror själv att den är benign och kan få sitta kvar. Det är ju min önskan, men läkaren ser tvivlande ut, fast han är snäll och vill nog låta mig få ha kvar mitt hopp.

Yrseln är så besvärande att jag inte kan vistas ute. Går med stavar och ser nog mest berusad ut. På sjukhuset klarar jag mig bra och tycker att jag nästan är överflödig där. Hemma går det allt sämre.

Vad som ska hända nu det vet jag inte. Detta är en svår tid av lång väntan.
Jag längtar tlll en sådan där vanlig dag i november. Då jag svär över kylan och vädret, men kommer in efter en lång tur med hunden och sätter på kaffe och en brasa.

Nu smakar ingenting något. Och jag kan inte varken äta eller dricka så bra eftersom inte sväljreflexen är med mig.
Efter kräkanfallen hade jag träningsvärk i magen i en vecka. Jag blir väl omhändertagen. Men jag vet inte om detta är metastaser, tumörer som måste avlägsnas, eller vad. Inte heller om jag ska dö av detta nu.
Jag försöker att vara beredd på allt och skriver mitt testamente.

Tänk inte på att du är tvingad att skriva stöttande svar eller kommentarer!
Det är nog mest jag som måste få skriva av mig medan jag är kapabel.

TACK TILL DIG SOM ORKAR LÄSA....